Ljuv musik och annat

Det var så kul på Crescendo senast med livlig modern blues, kraftfull sångare av den där typen som spelar med hela kroppen. Dom finns ju här och där, i symfonin också.
Så får man läsa nån som tycker att det blev för mycket av det goda.
Så sitter man där och brukar vara en sån som tycker. Och har varit med om en musikkväll som satte fart på halvt bortglömda hjärnvindlingar.
Samtidigt säger en bekant att det där med recensioner är väl mossigt, det är ju bara dom som har sett eller hört grejen som läser.
Nä, försvarar jag, ta en film som Tre solar som kritikerna skrev ner och få såg. Om man inte hade läst om den kunde man tro att allt Lena Endre och hennes man gör är smaskens.
Men det var ju uppblåst strunt.
Jag tycker det till och med är viktigt att få veta.
Sen kan kullerbyttor inträffa, som publiken som sviker Fyra nyanser av brunt men i täta led går och ser Såsom i himlen och njuter av att lille Jesus är tillbaka på jorden.
Ibland kan man högaktningsfullt skita i kritiken och kanske gå och se en blahafilm - som alla tycker - bara för att man vill gotta sig åt Richard Gere.
Eller dylikt.
Man kan till och med tjuta när man ser Sound of Music - varenda gång. Behovet av gullighet kan man bejaka vid behov.
Om detta med tyckare kan jag orda länge, jag gillar till exempel att läsa recensioner om film och böcker, det kan vara kul konsumentupplysning och man slipper läsa/titta själv.
Allt detta bara för att jag gillade Boogie Leg som cirklade kring sin huvudman Johan Wigge på Crescendokonserten.

Apropå kämpande tidningar har jag läst nya Vi, den där som hette Konsumentbladet när man var liten. Där har redaktionen försökt på alla sätt, det senaste är månadsmagasin. Ännu lite bättre papper, samma fantastiska bilder, nu rent otroliga bilder från Kina, goda skribenter, ansträngningar att vara lättsamma men ändå värna sin kanske väl mogna läsekrets.
Utan några andra jämförelser: Man känner igen stilen på dom som skriver. Det är bra. Man förväntar sig åtminstone något häftigt bilduppslag. Man blir inte besviken. Någon säger alltid något intressant, någon har något att berätta det mesta som skrivs har en positiv utgångspunkt och så får man recept på ananas i vanlijlag. Blä! Annars är det bra, snyggt och prydligt.

Det finns ingen rättvisa. Eller: rättvisan är en konstruktion och skarpa hjärnor försöker anpassa den till vår nutida moraluppfattning och aktuella normer. Utan att ha läst domen mot de fyras övergrepp mot barnet i Motala förstår man inte ens att det är möjligt att fria killarna. Jag vet att lagen ska ändras, men nog måtte de lagar som redan finns räcka till för att ge hårda straff till de som förgripit sig så våldsamt mot ett barn. Resonemanget som farmkommit verkar beskriva flickan som en vuxen kvinna, nog så illa om så vore, men ett barn drogar sig inte i den här situationen, det blir drogat.
De vuxna har ansvaret och det kan jag aldrig tro annat än att också rätten tycker. Så var är haken?
Vad händer när glappet blir för stort mellan juridik och det vi gärna vill kalla bondförnuft? Förakt för systemet uppstår, det är vad som händer.