Varför insisterar filmmakare att hela tiden göra omaka par-berättelser? Till vilket pris som helst? I ”Identity Thief” har en helt osannolik grundhistoria skapats för att få karaktärerna Sandy och Diana att tvingas på en road trip tillsammans.
Sandy Patterson är en skötsam, snäll man med familj 2.0. Det börjar med att denne minst sagt ordentlige man ger information om sig själv via telefon till en främling. Sedan stjäls hans identitet och polisen lägger sig platt och tycker att han ska gilla läget i minst ett år. Enda lösningen är om han åker till Florida från Colorado för att hämta hem kvinnan som stulit hans identitet. Nog för att polisen inte alltid är hjälpsam men här har filmskaparna krystat fram för mycket. Kvinnan som skapat kaos i Sandys liv är Diana, en shopoholic från annan socioekonomisk klass vars problem överskrider identitetsstöld.
”Identity Thief” är inte mycket av någonting. Den är inte rakt igenom dålig, vissa skämt dras på Dianas bekostnad, andra inte. En del skämt handlar om hur ’trashig’ hon är eller hur tjock hon är, men inte alla. Ibland behandlas hon till och med med respekt och sympati. Samtidigt är den inte så bra heller, den framkallar inte stora skrattanfall på långa vägar. Filmen är ljummen med två skådespelare som gör sitt bästa. Även birollsinnehavarna är ett gäng intressanta skådespelare som levererar men karaktärerna är alla karikatyrer, varenda en förutom Sandys fru. Gör om, gör rätt säger jag till Seth Gordon som tidigare gjort den sanslöst roliga ”Horrible Bosses”.