NORRKÖPING
Under drygt sju år har fotografen, journalisten och kulturantropologen Anders Ryman arbetat med projektet Livets steg. Det började med en resa till Kautokeino i Nordnorge år 2000 och avslutas när Anders hade genomfört ett 20-tal fotoresor och täckt alla bebodda världsdelar.
Avsikten är att skildra både världens kulturella mångfald och det nära släktskapet mellan alla människor oavsett kulturell hemvist.
- Det handlar om kulturell mångfald, men framför allt om hur lika vi är i grunden. Vi har alla ett behov av att markera de steg vi tar på livets väg, säger Anders Ryman.
I utställningen fångas rörelsen i livets snurrande hjul. Vi föds, går in i vuxenlivet, tar studenten, gifter oss, får egna barn och slutligen dör vi.
Bildsvepet börjar och slutar med födelse, ett nytt litet liv, som för att sluta cirkeln. Vi tas till hamarfolket i sydvästra Etiopien, där ett sprattlande spädbarn välsignas genom att de äldre männen sprutar en munfull ljummet kaffe över barnet.
Vi fortsätter till Turkiet där en liten uppklädd pojke omskärs, i Kautokeino konfirmeras en samisk flicka, i Arizona firas en apacheflickas första menstruation med en fyra dagar lång soluppgångsdans - snabbare går drive in-giftermålet i spel- och bröllopsstaden Las Vegas.
Döden har alla kulturer ritualer kring och i utställningen visas umgänget med de döda under allhelgonahelgen i Bolivia. Men också döda kroppars färd mot kremering i Varanasi, en av indiens heligaste städer. Att begravas där garanterar moksha, den hinduistiska frälsningen som innebär en befrielse från tillvarons eviga kretslopp av död och återfödelse.
- Där är en ständig trafik av lik som kommer in mot stadsmitten, sedan bärs de utmed en speciell rutt för att kremeras vid Gangesfloden, berättar Anders Ryman.
Livets steg är en färgsprakande utställning med varm ton, färgad av lysande orange i buddistmunkarnas klädedräkter, apacheindianernas glödande eld och den djupröda hennafärgen hos newarerna i Nepal.
Bilderna andas också en respekt för den enskilda människan - utan den hade vi nog inte fått denna generösa inblick i andra människors livsavgörande ögonblick. Anders Ryman berättar också att han alltid känt sig välkomnad och omhändertagen när han har vistats i andra kulturer.
- Jag har känt en stark mänsklig kontakt över kulturgränserna.
För att undvika exotisering inbegrips även våra egna riter och traditioner, bland annat genom bilder från studentutspring i Uppsala. När allt färre konfirmerar sig har studenten har tagit över rollen av vuxenlivsmarkör.
- Momentet när man slår upp portarna till skolan och eleverna går ut med sina mössor och betyg blir symbolisk, där ute väntar vuxenlivet och framtiden på dem.
- Det har varit viktigt för mig att inte bara åka till exotiska platser och följa traditionella ceremonier. Jag vill även ha med det som är nära och modernt. Man ska kunna känna igen sig. Vi ska inte titta på dom, vi ska titta på oss själva som människor.
- Även i ett sekulärt samhälle har vi behov av riter. Vi vore inte människor utan dem.
Utställningen har tidigare visats bland annat i Stockholm, Uppsala, London och Köpenhamn. Arbetet har också resulterat i en fotobok som gavs ut 2008.
