SVT:S K special sände nyligen dokumentären Fotot, Francesca och fallet. Francesca Woodman var 22 år när hon hoppade från ett fönster och dog. Ordet tapetblomma återkom till mig. Francesca var definitivt ingen tapetblomma, hon försvann aldrig i bakgrunden, hon syntes och hördes och var obekväm och excentrisk. Men hennes bilder visar en skirhet och en skörhet, som en dimslinga, ogripbar skönhet och rörlighet.
Hennes föräldrar var upptagna konstnärer, på det där rejäla sättet, med tavlor och keramik och handfast arbete. Produktion med färdiga föremål. Själv gavs hon frihet att sväva iväg, tid att vara skör.
Konstnärers smärta är inget nytt ämne. Det sägs ofta att de inte kan skapa utan smärtan. Oräkneliga är de konstnärer som dött i förtid, kämpat mot depressioner med mediciner och elchocker för att anpassas tillbaka till samhället. Otaliga är självmorden.
Ofta kan deras konst inte erkännas förrän efter deras död, när samhället och konstvärlden hinner ifatt dimmorna från de avslutade konstnärskapen. Kanske beror det på en tradition av att sammanfatta ett konstnärskap efter deras död?
Jag ville en gång skriva en uppsats om en författare som fortfarande var verksam. Jag fick ett bestämt nej från min handledare. Du kan inte sammanfatta och greppa ett författarskap som fortfarande pågår. Det kan hända saker som totalt vänder upp och ner på din slutsats. Jag insåg att jag måste vänta tills författaren dog. Eller skriva nu och publicera när hon dog? Jag gav upp.
Slutsats är något som återkommer. Hur kan man dra en slutsats om något som är så skirt? Vi vill ha svar på vad deras verk betydde, på grund av att vi själva vill förstå meningen med livet, att de på något sätt tydliggör det sköra, andliga och eteriska med livet. De svävar nära Gud och bränner sig på solen, men deras verk består, och kan analyseras och konkretiseras först när de är borta och produktionen är slut. Varför tog hon sitt liv? Den frågan ställde sig även Francescas pappa. Han kom till slutsatsen, att för att vara konstnär, utsätter man sig för att vara skör, öppen och sårbar.
Kan man inte skapa konst utan smärta? Såklart man kan. Men hur intressant är det? En fin dag vet vi varför vi lever, livet själv är tillräckligt som mening. Vi behöver inte gräva djupare, utan bara njuta tacksamt och storögt beundra det vackra i livet.
Det är när livet är svårt som vi tvingas gå under ytan, leta i oss själva och söka mening.
Jag som förälder ställs ofta inför rädslan att mitt barn inte ska passa in, inte få vänner, inte följa mallen. Francescas pappa säger i dokumentären, att om Francesca varit vanlig, jordbunden och normal, hade hans förlust inte varit lika stor som nu. Det var det sköra, sirliga, kontroversiella och vackra som var hans dotter. Och stabilitet, framgång och livslängd säger ingenting om hur rikt och värdefullt ett liv är, eller vad det lämnar för spår för eftervärlden. 30 år efter hennes död hyllas hennes konst. Och Francesca själv tvivlade aldrig på sin talang, det var när hon skapade som hon var lycklig.
Visas på SVT Play tom den 12 februari
