Livet efter hon som diskade
Sov du så diskar jag STIG CLAESSON Bonniers
Det är inte Slas som säger, han citerar. Lika rätt i prick för det.
Han skriver för oss som kommit en bit, det blir som till tröst. Eller i alla fall så man känner att man har sällskap. För även om det nu handlar om John Andersson lurar han ingen, Stig Claesson. Han försöker knappast heller, stora delar av Jag måste vara jag. Hon är Ida Adriana, kanske har hon också funnits, men sedan gör hon inte det, varken levande eller död. Cancern tog henne, precis som den tog Claessons förra fru.
Mellan Ida Adriana och John är det femtio steg. Varsin stuga har de, långt uppåt, han klipper gräset, varannan gång lagar de mat och de äter tillsammans. Sov du så diskar jag säger hon, han har alltid brukat ta sig en lur efter middan.
Vardagssord som sedan ingår i sorgen.
De får ta tjugofem steg var för att mötas. Där på Stenlyckan i Knäledsåsen. Lite drag av Yngve Frej.
Några fler personer finns runt de här, hennes döde man, Bil-Harry, väninnan som får ta plats på slutet. Olle Järv. Några från förr. Folk som gått ut och in i ens liv, man minns, plötsligt är flera av dom borta. Som Ida Adrianas vackra men besvärliga mamma - här slänger han efter med ett stick - hon som drack, kunde man tänka sig en droppe medlidande kanske?
Så är det Marina Tsvetajeva som skrev till Rainer Maria Rilke, det är Carl August Ehrensvärd som skrev kloka saker, Lord Raglan som kopplas ihop med de tappra 600, det är lite Taube också, han som vågade säga att det blir bara värre med åren det där. Kvinnorna, hans kvinnor, John Andersson vet. Alla som vågar lyssna.
Citaten verkar ligga långt fram i huvudet, kanske är det böckerna som ligger framme just nu.
Hans kvinna säger att hon aldrig förstår vad han säger. Han kvitterar. Men alla talar som John/Stig C. i hans böcker. Den här gången med lätt norrländsk ordföljd. Knappt, innehållstätt, sånt som betyder nåt, stämningar befästs nästan utan ord, stryks under med anekdoter. Småsturigt dessutom, han är på sin vakt. Prata inte skit. Pensionär, lätt att få en etikett på sig kanske. Man får se upp. Motstånd. Streta emot.
Så illustrationerna i precis samma stil. Konstnären Claesson, den med den enkla precisa linjen, han som litar på att vi hänger med ändå. Gör vi ju, han har skrivit så där i 45 år och nästan dubbelt så många böcker.
Han har alltid funnits, nu är han gammal han också.
Tack tack för sällskapet.
Så jobbar vi med nyheter