I lördags satt vi där igen. Med containrar fyllda av chips, jordnötsringar, ostbågar och smågodis, var det dags för det stora tyckandet. Arbetsveckan hade fortlöpt med Syrienkrig, näthat mot kvinnor, grova våldsbrott och politiska klavertramp, men vi hummade oss igenom vardagen lika oengagerat som tuggummituggande skoltrötta tonåringar. Klockan åtta på lördagskvällen var det dock slut på likgiltigheten för att samla styrkorna till det som vi i min generation inbillar oss är den stora svenska lägerelden - Melodifestivalen. Deltävling två av niohundrafjorton.
Mitt eget självbedrägeri utgår från frasen ?? men vi får väl se det för barnens skull. Sean Banan tycker ju ungarna är så kul.? 42 år gammal lurar jag mig själv att jag ser det för barnens skull, istället för de mer bildande kulturyttringar jag egentligen bör ägna mig åt. Sanningen gör ont men faktum är att barnen befinner sig på en skala från måttligt intresserad, via lite chipssugna ända ut till det totala melodifestivalföraktet. Inte nog med att de föraktar själva evenemanget, de föraktar oss vuxna som sjunkit så lågt att vi benhårt håller fast vid det ?kulturarv? som ingen längre vill ha kvar. En av mina tonåringar blängde föraktfullt åt teven, oss och snacksberget, när han lufsade förbi oss i lördags.
?Hur kan ni se på den där skiten varje år??
Frågan var i högsta grad berättigad men den var hård och brutal och nådde ända in i skamcentrat. ?Men lilla gubben, det är ju för er skull vi tittar på det här.?
Tonåringen stannar upp för en sekund och noterar det som också slagit mig och hustrun, det vill säga att sofforna gapar lika tomma som chipsskålarna efter tio minuters hetsätande. Alla ser på det här, försvarar jag mig med och loggar in på Facebook för att försvara det stora självbedrägeriet. Mycket riktigt. Statusuppdateringarna är fyllda av diverse kommentarer om låtarna, artisterna, kläderna och programledarna. Tragiskt nog är det ens jämnåriga vänner i medelåldern som med tonåringsvokabulär refererar och kommenterar eländet. De sitter också ensamma i sina soffgrupper och inbillar sig att mellospektaklet är allas angelägenhet. De har också vuxit upp med begreppet schlagerfestival, de har också trollbundits av Ted Gärdestad, Björn Skifs, Forbes och bröderna Herreys. Åtminstone en gång om året. Det har varit en tradition, en lägereld, till och med att betrakta som dåtidens allmänbildning.
När jag för en stund betraktar mig själv, en högskoleutbildad mainstreamman i förtiårsåldern, som sitter framåtlutad i fåtöljen, men munnen full av ostbågar, kan jag inte låta bli att le. Soffgruppen gapar tom, barnen har vuxit ifrån oss och på teven svävar den svenske Borat omkring med blöjor och vingar. Då kan jag le åt hela spektaklet, åt mina vänners statusuppdateringar och åt nostalgins och traditionernas makt. Då kan jag le åt oss sjuttitalister, den ironiska generationen som en gång om året transformeras till schlagergenerationen. Den förlorade generationen.
Nästa år ska jag bli lite mer finkulturell. Eller inte.
