Betyg: 2/5
Elin Ruth
SigvardssonBetyg: 3/5
Plats: Saliga Munken
Publik: Ett hundratal utanför öltältet och ett hundratal innanför.En outtröttlig och plinkande gitarr tillsammans med en röst kantad av svårmod. Elin hade i och för sig hatt och det där röda elpianot också. Kristoffer Åström kommer i så många olika förpackningar nu för tiden. Det finns en Loupita-Kristoffer, en the Hidden Truck-Kristoffer och så finns det dem som minns sin Fireside-
Kristoffer. Vad är att förvänta, vilken Kristoffer vill man ha? Den här gången kom han allena. I sedvanlig ordning iförd jeansjacka. Trots att regnet kommer och går förblir den skara människor som kommit stående på kullerstenen. Paraplyerna fälls upp och ner - annars är det likadant hela tiden. Till och med herr Åström. Så när som inte en låt sticker ut i Kristoffers repertoar. Kanske att det höjs en aning när Come out från senaste skivan Sinkadus spelas. Och för en stund känns det fint att Åström bjuder upp Elin Sigvardsson för en duett. Men när Elin senare gör detsamma försvinner lite av det charmiga gästspelet. Kristoffer slutar spela och då slutar även regnet. Kanske var det hans fina vemod som lockade till sig det dåliga vädret eller så var det Northern Upsetters som skrämde iväg det. Sen kommer Elin. Hon har också jeansjacka, vackra och stora ord, klockren sång och så självklart singer songwriterns signifikativa trumfkort: vemodet. Jag gillar att bli ledsen under en konsert. Både Kristoffer och Elin lyckas få mig i den sinnesstämningen. Visserligen lyckas de även med att trötta ut mitt tålamod. Det blev för mycket av det goda helt enkelt. Fröken Elin Ruth Sigvardsson har visserligen aningens mer närvaro. Hon vill kommunicera. Hon är där. Som när det höga sorlet från öltältet brister ut i ett högt kollektivt hej, undrar Elin om det är fotbollskväll i tältet. Kanske var det inte medvetet men det var en vettig pik till dem som lyssnar förstrött. Elins spellista är även den som en jämntjock ryamatta. Konstigt blir det dock i hennes sista framförande. Little man är kanske den störigaste låten under kvällen men den blir också hennes bästa. För helt plötsligt börjar det hända något. Elin skriker och lever ut. Hurra tänker jag. Sen tog det slut och det som var mest minnesvärt var att Elin hade en hatt.