Lita aldrig på en katt
Foto:
Katter, påstod han, är ensamvargar, som har ett helt instrumentellt förhållande till sina ägare. I den mån de visar beteenden, som kattägarna tolkar som tillgivenhet eller kärlek, så handlar det enbart om ett sätt att skaffa käk, värme, förströelse eller något annat, som katten just då känner för. Och om två eller flera katter eller hundar ser ut att ligga och mysa tillsammans i ett soffhörn, så är det bara så att alla gillar just det soffhörnet och katten tolererar sitt meddjurs närvaro - inget mer och inget mindre.
Det är klart att kattägarna blev upprörda; "Ring P1" blev nerringda dagen därpå och zoologen fick förmodligen hotbrev. Alla de upprörda kattägarna ledde förstås i bevis att just deras älskling hade givit dem så många kärleksbevis att det var rent befängt att påstå att deras katt inte brydde sig om dem.
Själv kände jag mig lite ambivalent. Jag har sedan ett par år delad vårdnad om en småländsk hittekatt. Den delade vårdnaden innebär att katten mestadels bor hos mig, men under semestrar och långhelger hos en Norrköpingsfamilj med sommartorp i Småland. Detta arrangemang har katten - om inte gillat så i alla fall - tolererat. Han har, till synes obesvärat, klivit ur sin transportbur och snabbt uppsökt platsen för matskålen oavsett om han klivit ur i Sällemåla eller på Röbrinken. Och därefter har han omedelbart fallit in i gamla vanor.
Dessa vanor består bl.a. i att han alltid kommer och möter mig vid bilen då jag kommer hem, att han lojt sträcker ut sig över tangentbordet när jag försöker läsa mejlen, att han varje natt vid fyra tiden kommer upp till mig i sovrummet (dess värre ofta medförande nattens halvdöda jaktbyte), att vi varje morgon ska leka tafatt på var sin sida om trappräcket på väg ner till köket och att han sedan ska lägga sig på rygg på golvet, medan jag brer frukostmackorna, och då ska jag stryka honom på magen med min nakna fot.
Alla dess beteenden, tillsammans med hans benägenhet att alltid vara där jag är, har fått mig att tvivla på radiozoologen. Katten hade helt enkelt invaggat mig i föreställningen att han gillade mig. Men nu är det slut med det invaggandet. Den gångna sommaren fick han för första gången följa med mig ut till min skärgårdsö och han föreföll finna sig lika väl tillrätta där som i Blacka eller Småland.
I tre veckor höll han sig i närheten av skolhuset, där jag hyr den f d lärarinnebostaden, käkade upp mössen som bodde under trappen och höll till i vedboden under nätterna. När han hörde dassdörren slå igen, efter min morgontoalett, klämde han sig varje dag fram under vedboddörren och hälsade kärleksfullt god morgon.
Ända tills lördagen före hemresan. Då kom han fram först efter väldigt mycket ropande och lockande och INTE för att hälsa utan för att, på låga ben och med uppburrad svans, smita rätt in i nyponsnåret och därefter gå upp i rök. Jag tillbringade hela dagen med att genomsöka ön och vara orolig. Så hade han ju ALDRIG gjort förut, vad hade egentligen hänt? Grannen, som själv blev svårt ormbiten för några år sedan, trodde bestämt att det också hade hänt katten, vilket inte lindrade min ångest nämnvärt. Min sista soliga, härliga semesterdag gick helt enkelt åt skogen på grund av katten och när han sedan, sent på kvällen, kom hem - utan tillstymmelse till ormbett eller ånger - kände jag mig mer sårad än lättad. Jag hade börjat tvivla på hans kärlek.
Och nästa morgon blev jag övertygad om att zoologen har rätt. Då smet han igen och jag fick åka hem ensam och stirra sanningen i vitögat: katten var beredd att - utan att darra på morrhåren - överge mig för ett bättre och sorkrikare liv på ön. Han är en sumpbäver, morrade hans andra vårdnadshavare när jag berättade eländet. Lita aldrig på en katt!
PS. Jag fick åka tillbaka till ön da´n därpå och fånga in honom när han framåt kvällen ändå kom fram för att få lite mat. Efter en natts utegångsförbud blev han hemtransporterad och nu ligger han där - på tangetbordet - och spinner och tror att jag ännu en gång ska falla för hans falska lismande. DS.
Så jobbar vi med nyheter