Ibland när livet rusar iväg för fort för mig blir min skalle som överkokt, en övermättad soppa av små envetna flisor av tankar, slingor av låtar jag gillar eller avskyr, allmänt pladder och så försök till lite mer strukturerade tankar. Av och till kan trängseln i huvudet bli extra påtaglig, i synnerhet då kroppen försöker göra kväll och till slut kanske till och med somna.
Men jag har ett litet knep som ibland kan få det mest stormande sammelsurium att mojna.
Jag gör listor.
Vrickat, eller?
Hur det nu än är med den saken, eller om jag kanske rent av är ensam här i världen om att ha det kaotiskt i huvudet, så är det här med listorna ett trick som jag vet att jag har använt mig av sedan jag var liten, men jag vet inte riktigt hur jag upptäckte den, det är en gåta som försvinner in i töcknet av barndomens mörkerrädsla. Att göra listor har för mig blivit ett sätt att fokusera tankarna och bringa lite ordning i skallen.
Som liten grabb brukade jag göra listor över världens olika storheter: världens största städer, högsta berg, längsta floder och högsta byggnader, och så vidare, nästan i oändlighet.
Jag minns när jag fick den första svenska upplagan av Guinness rekordbok när jag var elva år, då fick jag revidera en hel del av de fakta jag tidigare hämtat från vårt gamla uppslagsverk från 1928. Woolworth Building var nu långt ifrån världens högsta skyskrapa, och Nilen hade plötsligt blivit världens längsta flod istället för Missourifloden.
Jag upplevde det aldrig som tvångsmässigt, utan som en milt sövande njutning som också gav mig känslan av att kunna omfatta hela världen.
Numera, när ovädret i huvudet blir störande, samlar jag ihop lite mer personligt präglade listor. Ofta är det i perspektivet av att ha blivit strandsatt på en öde ö, alltså vad jag skulle ta med mig till denna okända ö.
Då handlar det naturligtvis inte om praktiska trivialiteter som kniv eller tändstickor eller rent av mat, nej det handlar om andens nöjen, om skivor, böcker och filmer, såna verkliga väsentligheter.
Jag ligger där i mörkret och spånar, och hur långa listorna blir beror på hur ihärdigt pådraget i skallen är, och ju kortare listor desto svårare; att välja ut tio skivor är faktiskt betydligt enklare än att luska fram fem, för om det gäller tio så kan jag ju ta ut svängarna lite, då kan jag ju tillåta mig att slänga in någon Beatlesplatta på ren slentrian.
Och ju snävare urval, desto mer essäaktiga kan nomineringarna bli, då ligger jag och föreläser för mig själv om varför det är just Bowies Hunky Dory eller Allens Små Och Stora Brott eller Dostjevskijs Bröderna Karamasov som funkar just den kvällen, för jag kan ju inte köra med samma listor, nej nya och fräscha ska de vara, eftersom det varken finns någon skiva eller bok som är absolut bäst. Det beror ju på den aktuella sinnesstämningen.
Ja, kanske är jag ensam i världen om mina listor, men prova själv när det rusar i ditt huvud nästa gång. Kanske funkar listorna också på dig?