Lindgren ger stor läslycka

Åter i Lindgrenland, högst upp och och längst in, finns hans västerbottniska Avabäck och landet han visar oss. Framförallt människorna och det är åter som i Pölsan och Hummelhonung. Nu har han nog satt punkt för det här berättandet, författaren sticker fram sitt huvud lite försynt i den här senaste, Norrlands Akvavit, och gör några småsorgsna kommentarer.

Det är Olof som kommer åter, Olof Helmersson som var predikant i trakten på 50-talet. Han talade med glöd och frälste folk, somliga flera gånger. "Nu ger vi Satan en omgång till" hojtade han uppmuntrande när det liksom gått åt helsefyr med det heliga. Bot och bättring och nya tag.
Men så kom livet emellan och efter flera år i en höghuslägenhet i Umeå har han kommit till ny insikt. Det var ett falskt budskap han framförde, någon gud finns inte, det finns ingenting. Helige ande och evigt liv och Pärleporten och tro på den ende guden var skitsnack och nu, nu tvingas han tillbaka för att rädda de själar som ännu kunde tillhöra församlingen.
Det är egentligen bara två stycken, en ligger på dödsbädden, och det visar sig att hon faktiskt väntat på Olofs återkomst.
Men inte är det lätt att återvända människor som har levt lyckliga i tron så länge. Nuförtiden har predikanten inte heller samma kraft. Han vill också tala med avfällingar och tänker att det värsta som kan hända en människa är att hon aldrig har haft någon som helst tro eller idé att "falla av" från.

Miljöskildringen är självklar, det känns rätt med människors tystnad eller att de säger precis det nödvändiga. Det blir starkt. Den största näringen i området är de gamla, sjuka och döende, i en by bara en enda, men så blir hon vårdad med all tänkbar omsorg. Hon ger arbetstillfällen.
Det är dråpligt om det inte vore så oerhört kärleksfullt, visst är det roliga och drastiska situationer men framförallt väcks en ödmjukhet - det finns en värdighet hos de här människorna som påminner om Ture Sventons sirlige vän Herr Omar. Lindgren litar på vår förmåga att känna in stämningarna, det är ett förtroende.
Vi träffar den blinde Gideon, Kristina som olyckligtvis är sambo med Stockholmaren, den väntande Gerda, lokalredaktören som inte kan skriva om verkliga händelser, Marita som kanske än en gång blir välsignad, ja, till och med Karl XV, en gång kom han för att inspektera utdikningar och lever ännu kvar, starkt levande i skrönor.

Norrlands Akvavit får här ännu en anekdot, man kan gissa att det finns att bygga på. Nu, till sist upphöjs det till nattvardsvin och den sista invärtes smörjelsen, en nåd. Förnekelsen och upptagandet faller samman.
Torgny Lindgrens behärskade mustighet i berättelserna och hans precisa språk ger läslycka, om allt detta svenska liv skulle man varit ohjälpligt okunnig utan honom.