Lilla Laban får nästan full pott
När vi går ut säger hon att det var bra. Hon vill ge "Lilla spöket Laban" en trea. Ledsen, Elli. Det är för snålt. Lite för snålt.
"Lilla spöket Laban" efter Inger och Lasse Sandbergs böcker är en film för de minsta barnen. Den fungerar bra för de näst minsta också. Foto: PennFilm/Filmlance
Foto:
När hon var två vägrade hon se något annat än "Eva & Adam", tv-serien för yngre tonåringar med alla dess "Tobbe är så jäävla dum i huvet" och "Ööh, hon är värsta plankan" och "Nu är Jontes pappa packad igen". Stora ögon, full koncentration: "Men lilla gumman, titta här i boken i stället, Nalle Puh flyger upp med ballongen och..." "NEJ! ADAM!"
De senaste åren har det varit en massa grejer och hon är ju för liten. "Superhjältarna" (eltortyr), "En decemberdröm" (Mammas livstrauma är att hon skriker sönder rösten när huvudpersonen föds) och "Harry Potter" (jag som sitter bredvid henne är 39 och blir fortfarande skitskraj för de där spindlarna och jätteormarna).
Hon har sett alldeles för mycket. Det är mitt fel.
Och så börjar "Lilla spöket Laban". Och Laban är mörkrädd och lyckas skrämma sig själv, och Labolinas docka är borta, och jultomten är så stor och har så läskig luva. Och jag sneglar på henne och ser om hon ska himla med ögonen eller börja fnyppla med något annat eller rentav somna där i salongen, för det går riktigt riktigt långsamt.
Men det gör hon inte. Hon skrattar. Hon ler. Hon glittrar. Hon... hon myser. Jag kan inte beskriva det bättre. Hon myser.
När vi går ut säger hon att det var bra. Hon vill ge "Lilla spöket Laban" en trea.
Ledsen, Elli. Det är för snålt. Lite för snålt.
Du kommer att förstå en dag.
Film
Lilla spöket Laban
Filmstaden
Filmstaden
Så jobbar vi med nyheter