Lewin & Läsande livet
HOLGER LEWINLäsande livetAxplock
Holger Lewin, östgöte som vet vad han skriver om. Visst verkar han gilla katter också.
Foto:
Då är du i gott sällskap med mig och nån miljon andra ännu överlevande från arbetarrörelsens och folkhemmets tid. Och med den lågmälde östgötaförfattaren Holger Lewin som nu i sin trettiofemte bok "Läsande livet" beskriver just en sådan bildningsgång.
Holger Lewin föddes 1925 i Brenäs uppe vid Tisnaren i Skedevi socken. Hans far var smed och själv har han prövat på det mesta av tunga och slitsamma jobb.
En av hans tidiga böcker heter "Tolv ting". Där utgår han från de redskap han handskats med från spaden, sågen, oket, krattan, yxan, hackan, släggan fram till kniven och slutligen pennan. Jag vet hur de skall användas, skrev han. Jag vet hur de känns i handen, armarna och ryggen. Hackan använde han redan som elvaåring på rovfälten. Raderna var långa. Timmarna var många.
En farlig tid
Då hade det kommit en nymodighet som kallades semester. Förunderligt! Ledigt mitt i sommaren, med betalning därtill! Ofattbart. De gamla förfasade sig och spådde världens snara undergång. Men för trädgårdspojkarna gällde inga såna nymodigheter.
Den boken är illustrerad med detaljrika teckningar av Lewin själv och tryckt 1978 på Författares Bokmaskin. Där var utrustningen primitiv på den tiden. Man fick skriva sättningen själv på en elektrisk skrivmaskin och montera sidorna, binda och skära. Resultatet blev sällan riktigt proffsigt.
Jag gav själv ut min sagobok Perka på det sättet vid samma tid. Den fick följaktligen taskiga recensioner av Bibliotekstjänst. Biblioteken tog 65 ex medan de köpte 4000 av Trälarna som kom ut på ett "riktigt" förlag.
Bokmaskinen hade på den tiden rykte om sig att bara ge ut refuserade författare. Holger Lewin gick till ett mindre förlag som heter Axplock, men nu tycktes recensenterna lämna hans böcker utan avseende. 1990 lovade han att sluta skriva på grund av "dåligt gensvar", men året därpå fick han Dan Andersson-priset och modet att fortsätta.
Hans nya bok "Läsande livet" (Axplock 2004) handlar om hans - och vår generations - bildningsgång. I bokens fiktion är det pensionären Samuel Hedman som skriver ner sina minnen på nätterna - tyst med penna och papper för att hans hustru inte ska märka vad han håller på med.
Restriktioner på biblan
Skolan försökte hindra Samuel från att läsa. I skolbiblioteket fick han bara låna en bok i veckan, den läste han ut redan första kvällen. Sen blev det veckotidningar. I Levande Livet lärde han sig mer historia och geografi än i skolbänken och mötte dessutom skribenter som Albert Engström och Evert Taube.
Samuel berättar att han läste allt han fick tag på. Bill Brown och Sigge Stark. I Folket i Bild gick Vilhelm Mobergs "Sänkt sedebetyg" som följetong. Från första krigsvintern minns han FiB:s lågprisböcker där Ivar Lo och Fridegård och Moa gavs ut i åttitusen ex och bara kostade nån krona.
När Samuel fick barn läste han Kulla-Gulla och Nils Holgersson och lyssnade med ungarna på Allan Edwalls uppläsning av Nalle Puh i radion.
Som så många av oss andra i hans generation fick han sin lyriksmak formad av Fröding, Karlfeldt, Bo Bergman, Dan Andersson, Lindorm, Sjöberg och Ferlin och kunde senare inte förlika sig med moderna poeters "meningslösa ordraddor" eller lockas dit av kritiker som inte "vågade erkänna att de ingenting begrep av svamlet".
Han kommer fram till Fogelström och Rune Eriks. Sen avtar hans läsande eftersom han aldrig ser några arbetare i senare författares texter.
För alla tider
Samuel citerar en bok han nyligen läst, en bok "som säkert snart skulle bli glömd och förgäten". En man står och betraktar en runsten och tycker sig höra runristarens röst: Nå, vad tycker du om mitt verk? I tusen år har det stått här. Lika länge ska det nog bli kvar och berätta om de här människorna och om mig som höll i mejseln. Tror du att någonting av det som skrivs i dag kommer att finnas kvar om tusen år?
Bra fråga. Här frestas jag citera en recension av Håkan Boström i tidningen Folket när Lewin hotat sluta skriva:
"Någon gång kommer en forskare att beträda Lewins marker och studera vad författaren sådde under sina verksamma år. Antagligen kommer då litteraturvetaren att fråga sig varför inte samtiden tog bättre vara på de kvaliteter som författaren visade i verk efter verk."
Kanske har recensenten rätt. För mig finns det inga litterära kvaliteter utöver det jag tycker om att läsa. Kalla mig gärna obildad. Samuel Hedman är inte ensam. Det är gott om oss.
Så jobbar vi med nyheter