Den här krönikan är inte ett dugg aktuell. Den ser tillbaka flera månader och handlar om radions Sommar-program. Eftersom jag själv för länge sedan varit värd för ett sånt program lyssnar jag alltid på det. Mest för att se om det finns några som avviker från det snälla och självbespeglande. Tyvärr är såna avvikelser sällsynta. Jag är inte ensam om att vara besviken på Sommar. Maria-Pia Boëthius skriver i ETC.nu att radion har förstört Tage Danielssons fina idé. Det är tveksamt om han själv skulle ha anlitats numera, troligen hade han stämplats som alltför vänstervriden. Hon fortsätter: "Sommar har förvandlats till en privatiserad galleria, där kändisprodukter och sådana som ser sig själva som varumärken får lov att fritt bjuda ut sig. Alla pratar oavbrutet om sig själva." Det är sant men jag vill göra några undantag. En skön upplevelse var Jerry Williams. Bra låtar och schyssta kommentarer. Politiker som tror att man sparar genom att lägga ner den kommunala musikskolan är kulturella dödgrävare. Och han förde fram det som borde vara arbetarrörelsens motto: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov! Och som slutlåt: Internationalen! En som också tog tillfället var trombonisten Christian Lindberg. Även han talade för den unika kommunala musikskolan, som "gjort Sverige till världens fjärde om inte tredje största musikexportland". Det borde politikerna tänka på "när dom nu håller på att montera ner Kultursverige". Kul var också Bodil Malmsten. Hon manade fram en bild från en konsert i Berwaldhallen. Där satt den blinde Ray Charles och gungade i sidled i takt med musiken. Och bredvid honom satt drottning Silvia och tvingades gunga med. Fråga mig inte varför, men den bilden blev ett av sommarens glädjeämnen. På min tid fick man inte spela egna låtar i Sommar. Men vad skulle Owe Thörnqvists program ha blivit om samma regel gällt för honom? Nu blev det en musikfest utan like med den rika produktion han har att ösa ur. Värd att lyssna på var också författaren PO Enquist (som bl a spelade Staten och kapitalet). Ett gott exempel på det Maria-Pia Boëthius skrev var kapitalisten Anders Wall, som lyckades nämna sitt eget namn i varje mening och räknade upp alla kulturarbetare han sponsrat. Utan honom skulle vi tydligen inte ha haft nån kultur i Sverige. Maria-Pia Boëthius frågar: "Varför får inte Ann-Charlott Altstadt, Erik Wijk, Ali Esbati, Johan Ehrenberg, America Vera-Zavala och så vidare prata?" Därför att Sommar blivit "en värdemätare på vilka som räknas". När detta är sagt kan vi gå över till något annat. Jag bläddrar i tidningarna och ser att prinsessan Madelene och hennes förlovning fått sommarens fetaste rubriker. Skojigast är även här det som avviker. Det är tidningen Proletären som skriver: "En dagdrivande Stureplanshoppa har förlovat sig med en överkassnobb från Djursholm". Han kommer snart nog att bli hertig. "Inte illa knullat av en ofrälse", tycker tidningen. Själv säger jag åter: Leve det avvikande!
