NY FILM
BLÅ ÄR DEN VARMASTE FÄRGEN
Regi: Abdellatif Kechiche
I rollerna: Léa Seydoux, Adèle Exarchopoulos, Salim Kechiouche, Aurélien Recoing m.fl.
Cnema
4 klappor
Skådespelarna är det riktigt sevärda i den här filmen, alldeles särskilt Adèle Exarchopoulos, som med rikt nyanserade uttryck spelar gymnasisten Adèle, 16, som upptäcker att hon är lesbisk. Kechiches styrka är att skildra ungdomar, ibland spelade av amatörer, på ett väldigt levande sätt. För det behöver han göra långa filmer, med improvisationer och utförliga bilder av samtal, gräl, relationer, häftiga känslor. Det mesta är lättfattligt, men den som tålmodigt tittar noga på de många närbilderna får ut mest av filmen. Ett bra bidrag till traditionen av avsiktligt oförskönade filmer om ungdomar.
Adèle möter Emma, de blir sambor, hon upplever förälskelse och passion, lycka och besvikelse. Emma är lite äldre, har blått hår, studerar på konsthögskola och spelas med stor yrkesskicklighet av Léa Seydoux. Hon har medelklassbakgrund, vet att hon är konstnärligt begåvad, är dominant och självupptagen, som konstnärstyper är, dessutom våldsamt svartsjuk. Den osjälviska Adèle krymper från sambo till hushållerska och servitris. Hon kommer från arbetarklass och tystnar bland Emmas talföra akademiska vänner. Jämlikhet i relation och känslor kan inte väga upp skillnaderna i deras arv och miljö, personlighet och val i livet.
Men Adèle har livsglädje, gillar mat och dans, är talangfull förskollärare, gillar skönlitteratur och växer med sina erfarenheter. Hon är djupt förälskad i Emma, ser hennes blå symbolfärg överallt, ända fram till det kärvt optimistiska slutet, när hon i blå klänning till slut kan gå vidare i livet. Då har åskådaren levt nära Adéle, Emma, deras arbete, fritid och vardag, ungefär som när man ser långa tv-serier eller läser tjocka romaner.
Berättelser om ungdomar som mognar kallades förr bildningshistorier. Anspelningar på det görs när Adèle i klassrummet studerar bland annat lättsam och tragisk fransk 1700-talslitteratur om kvinnor och kärlek. Emma, individualisten, talar om filosofen Sartres idéer om det fria valet och dess följder.
De utdragna sexscenerna verkar vara Kechiches försök till pionjärinsats i fråga om att vara lika frispråkig på film som erkända konstnärer är i nakenmålningar på museer. De borde nog ha kortats, de är lite självändamål, som inte tillför särskilt mycket till filmens människoskildring. Den är generös men har även en dramatik som inte riktigt kom fram i Kechiches överskattade tidigare film Couscous.