Efter granskning och bearbetning presenteras nu de tre pjäser som valdes ut att spelas av Östgötateaterns ensemble. Det rör sig om tre kortare verk på cirka en kvart var.
Anna Nygrens korta drama Tumören behandlar hur en cancersjukdom rör om tankar och känslor hos både den drabbade och anhöriga, en mamma och hennes vuxna dotter och son.
Dramat växlar mellan dialoger och monologer, där mamman och barnen talar om tumören. Ibland är tilltalet öppet, ja av mamman nästan bisarrt kärleksfullt, medan dotterns förhållningssätt är äcklat, snudd på panikslaget. Sonen håller en mer avtrubbad och kylig distans till mammans livshotande sjukdom.
Av och till slår det allvarstyngda ämnet över i en befriande komik, och framför allt sonens korta monologer är förtätade och leder till nya, överraskande tankebanor, som: "Jag kan faktiskt känna mig avundsjuk på hennes tumör. Ja jag önskar att alla fick cancer. Vi skulle bli så fokuserade, mer seriösa."
Tumören är ett förtätat och insiktsfullt litet drama.
Barbro Milds stycke, Bordsdekorationer, ger en blänkare från en tonårsdotters rum där fokus står på en komplex tonårs- och papparelation. Mitt i natten kommer först pappan klättrande in genom fönstret, och strax efter dottern, vilket öppnar upp för en absurd, inledande dialog.
Dottern är myndig men går i gymnasiet. Hon bor med pappan medan mamman bor någon annan stans. Pappan har efter samtal med skolan fått veta att dottern har börjat prestera sämre i skolan och har hög frånvaro.
Problematiken är hur de båda ska förhålla sig till det faktum att hon ansvarar för sig själv men att pappan också känner sina plikter som förälder. Det är en rapp och träffsäker dialog, och avbrotten av mobilsamtal är ett suveränt drag som ytterligare stramar åt nerven.
Emma Palmkvists pjäs Skuld är något av en thriller i vardagsmiljö. Inledningsvis städar en kvinna maniskt och sjunger med i Anouks Nobodys Wife. Hon sprayar frenetiskt med luftfräschare, för rummet stinker som av något ruttet. Plötsligt kommer hennes äldre syster på besök. Det blir fika med sockerkaka och först vill ingen av de båda ha, för att de försöker skärpa sig, men så tar de ändå en varsin tunn bit och skuldhjulet sätts i rullning. "Har du också den där lilla rösten i huvudet?" frågar den ena systern. "Röst?" svarar den andra. "Den är mer som ett skrik, tycker jag,"
Allt de känner skuld för, från förr och nu, släpas fram, men snart minns de en lek från barndomen, att skriva lappar med sina skuldbördor och släppa dom i det utslagna blomvattnet på bordet. "I nådens hav kan man inte fiska," är formeln för befrielse, för väl skriven och bortkastad finns inte längre skulden. Den besökande systern frågar enträget om stanken, om systern har fjärtat hela dagen, men lukten visar sig ha ett betydligt obehagligare ursprung.
Tempot i Skuld är högt, gränsande till slapstick och dialogen är snabb, vital och hejdlöst rolig.
Skriv så spelar vi är en mycket underhållande liten teaterafton, med en trilogi av fin och mycket levande, nykläckt svensk dramatik.