OM VI KUNDE GÅ HEM TILL MIG
Av NasimAghili, Ann-Sofie Andersson Kern, Anna Dolata och Maurits Elvingsson
Med: Ann-Sofie Andersson och Maurits Elvingsson
Text och regi: NasimAghili
Scenografi och kostym Anna Dolata
Ljuddesign Nathaly Salas
Workshop och idéproduktion Anne Jonsson och Tove Sahlin
Röster av HeliaAghili, ElikaBanihashemi, Olga Rossi och elever på Matteusskolan i Norrköping
- Kom, här kan du sitta, ta den här ficklampan och lys! säger skådespelarna när barnen, ett i taget, leds in och placeras ut i en ring i Musikrummet på Matteusskolan, där föreställningen denna gång spelas.
Det är ett enkelt, men effektivt, sätt att uppmärksamma varje barn. Och det ger en signal om att "vi beger oss bort från vardagen en stund".
Rummet är fyllt av klossar med glittriga och blanka ytor. De är gjorda av metallicglansiga tapeter av den typ som syns i Sköna hem-tidningarna.
Föreställningen kretsar kring barnfattigdom och är på samma gång abstrakt och konkret med sina minnen, drömmar, funderingar och fysiska klossar.
Det är en lekfull föreställning, där Ann-Sofie Andersson och Maurits Elvingsson skojar, staplar klossar och skapar rum i rummet. Kämpar för att knö sig in i något som liknar en igloo. När "hemmet" väl är byggt raseras allt. Dags att flytta. Uppbrott. Bygga upp något igen. Och igen.
Den allvarliga undertonen finns där, men kommer i skymundan av leken. Vi lever i en tid när många barn, inte bara flyktingbarn, saknar ett stabilt hem. Kanske för att de lever gömda. Kanske för att de flyttar ofta. Kanske lever de i fattigdom. Kanske har de eget rum, högblanka köksluckor och fräcka tv-spel, men saknar ändå det nödvändigaste - känslomässig trygghet.
Inspelade barnröster berättar om en längtan efter en egen dörr att kunna stänga om sig. Texterna drar ibland mot det poetiska, nästan filosofiska, varje människa kan bestämma var han eller hon vill vara i sina tankar.
Det talas om hemmet man bär inom sig, äpplets doft som man kan känna och vara där man vill ändå, när man blundar. En blinkning till Vilhelm Mobergs Utvandrarna, där det älskade astrakanäpplet ger Kristina en känsla av det gamla hemlandet.
Ung scen/öst har under det senaste året imponerat stort med interaktiva föreställningar som engagerar publiken i viktiga frågeställningar. Om vi kunde gå hem till mig spelas från barn från sex år och går att ta till sig på olika nivåer. Men frågan är om den inte rör sig alltför mycket ovanför sin unga publiks huvud. Då faller lätt bygget och reduceras till en lek med klossar. När föreställningen tippar åt det hållet kan man faktiskt längta efter en historia med egen bärkraft.
