Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Lekfullt mitt i romantiken

Norrköpings Symfoniorkester
De Geerhallen
Dirigent: Alan Buribayev
Solist: Freddy Kempf, piano
Musik av: Borodin, Chopin och Skrjabin

Kultur och Nöje2005-12-10 06:00

Musik
Lyrisk romantik var underrubriken och den beskrivningen var ingen överdrift. En kväll med Chopins 2:a pianokonsert kan knappast bli annat än just - romantisk. Solisten Freddy Kempf hade en välgörande fräsch inställning i sitt spel.
Rakt och målmedvetet utan att tynga ner serverade han den läckra anrättningen. Dirigenten Alan Buribayev hade samma konkreta syn på musiken och därför blev det ett möte som bar frukt.
Tillsammans letade de sig in i den första satsens superromantiska tonspråk med nästan rapsodisk touch.
Spelet var koncentrerat och orkestern bjöd på mäktig klang mot pianots ljuva slingor.

Den andra satsen, ett vilsamt larghetto, spelades med kontrollerad och underskön pianostämma. Det tyder på musikaliskt mod och integritet att hålla igen och fokusera på exakthet i stället för att fläska på. Freddy Kempf spel var här nästan genomskinligt och undertonerna skimrade till för den som ville ta dem till sig. Det fanns en ömsinthet i samspelet här som kändes genuin.

Den tredje satsen, mer eldfängt per definition eftersom det är ett vivace, fick även den en skimrande prägel. Det finns en risk att musiken här blir yvig och liksom skenar iväg men dirigenten Alan Buribayevs stora öron och plastiska händer undvek den fällan. Mäktigt!

Samma elastiska och fräscha intryck fick jag av framförandet av Skrjabins 2:a Symfoni. Orkester och dirigent möttes och i energin som uppstod kom det ett profilerat och värdigt spel.
Man var snabb i svängarna och kramade ur det mesta. En förväntan byggdes upp, skickligt manövrerad av dirigenten. Det är mäktig musik som krävs att man orkar hålla den vid liv till det yttersta. Det gjorde orketern och mot slutet anade jag nästan lite Bruckner-vibbar.

Inledningen med uvertyren till Furst Igor av Borodin kickade igång kvällen. Orkestern verkade redan här spelsugen och dirigentens generösa inställning till musikerna gjorde konserten nästan lekfull. Mitt i all lyrisk romantik!
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!