Vad ska vi göra?
Regi Malin Axelsson
Dramaturg Tova Gerge
Regiassistent Moa Backman
Scenografi och kostym Anna Dolata
Medverkande Linda Kunze, Martin Waerme, Frida Jansdotter (praktikant fr. Teaterhögskolan i Malmö)
På Rudolf Steinerskolans gård händer något som bryter mot vardagen. Tre tält är uppslagna, där eleverna bjuds in på telepatiska övningar. En bil översållad med post it-lappar står parkerad utanför den gamla herrgårdsbyggnaden.
- Vi ska nu spela ett spel där slumpen styr allt, hälsar skådespelerskan Linda Kunze.
Utanför Eurytmiksalen får eleverna dra kort ur en kortlek, och några i taget kallas med mjuka handrörelser in i salen av maskklädda skådespelare - eller ska vi kalla dem lekledare?
Vad ska vi göra? beskrivs nämligen som en ?magisk lekperformace?. Genom att använda tärning, spelkort och en snurrande flaska avgör slumpen och de medverkande vad som ska hända härnäst. Den lekfulla spinner till stor del på improvisation och samspel med eleverna. Föreställningen är också ett försök att bygga gemenskap i en värld där det har blivit en bristvara.
Waldorfeleverna vågar entusiatstiskt kasta sig ut i detta märkliga spel, som vi inte riktigt förstår hur det är uppbyggt och vad det syftar till. Det är inte utan att man imponeras av elevernas modiga mottaglighet. Snabbt spinner skådespelarna en tråd av gemenskap i det mörklagda rummet.
Vi står i cirkel, får ställa frågor till ett orakel, ser en galen film och hittar ett magiskt meddelande från klassen där sällskapet var senast. Vi enas om ett instrument, ett sigill och ett hemligt tecken. Vi blottar våra innersta önskningar och sätter orättvisor på pränt på post it-lappar.
Skådespelaren Martin Waerme drar tankarna till en agiterande amerikansk presidentkandidat eller en frikyrkopastor när han kliver upp på en stol och börjar mässa med elevernas färgglada lappar i handen.
- Vi vill ha kött i skolan! Ge oss det nu! Vi vill ha fred på jorden - och en kattunge! Vi vill bli miljonärer! Låt oss slippa död och mobbning!
Efteråt vill intrycken inte riktigt låta sig sorteras. Det blir lite som att fånga en bubbla, det går inte - allt faller platt ihop.
Allt måste man kanske heller inte förstå.
?Vad ska vi göra?? borde bara få stå ensam som en upplevelse av ett medryckande här och nu. Ett intensivt och tätt och galet här- och nu som inte så enkelt låter sig förmedlas utanför rummets gränser. Ett ögonblickets konstverk som lattjar och tänjer på teaterns gränser. Och trollar fram gemenskap ur nonsens, slump, humor och allvar.
Men mitt i gemenskapen finns kanske ändå ett litet obehagligt frö gömt. Varför bär lekledarna masker om inget finns att dölja? När ringen sluts - utesluts väl också andra? Är det hela inte också en uppvisning i hur enkla vi kan vara att manipulera? Av dolda hierarkier, koder och regler?
Ung scen/öst lyckas göra leken både angelägen och rolig.
