Leila från Bosnien har en historia att berätta
Leila, en bosnisk flicka, är en lugn berättelse om grymheter som talar för sig själva. Det är också en historia om vart det kan leda när människor inte betraktas som med människor utan blir "de andra"
Foto:
Leila, en bosnisk flicka
B Wahlströms</b>
När jag läste den här boken var det en bild som trängde sig på. Bilden av de ungdomar som tvingades ligga på magen på den våta asfalten utanför Schillerska gymnasiet i Göteborg medan ett gäng poliser med vapen och hundar klev omkring bland dem och sa: I går var det ni, nu är det vår tur.
Poliserna var ett gäng med samhörighet. Ungdomarna var inte medmänniskor, de var några "andra" utan rättigheter. I dag är polisernas samhörighet väck. Nu skyller de på varandra och förnekar personligt ansvar.
Så var det med de amerikanska pojkar som våldtog och brände flickor i Vietnam. Så är det med de vandaler som krossade bankfönster på Avenyn och så är det med fotbollshuliganer och med varje gäng där man inte fått lära sig att det personliga ansvaret aldrig upphör.
Boken om Leila ställer det här problemet på sin spets. Den etniska rensningens förespråkare i det forna Jugoslavien förvandlar Bosniens muslimer från medmänniskor till omänniskor.
Leila besöker en väninna på fel sida, blir tillfångatagen och hamnar småningom i en grupp kvinnor som hålls fångna och utnyttjas av ett gäng soldater. Kvinnorna svälter och fryser på golvet i ett rum där ett hörn får tjäna som avträde. De saknar tvättmöjligheter och ligger där mensblodiga med såriga ben, ärrade ansikten och sperma i håret - en misär som man inte trodde var möjlig.
Från början var de tjugo kvinnor men antalet minskade. Några blev tokiga och började skrika. Då tog soldaterna ut dem och sköt dem. En flicka försökte ta sitt liv genom att hoppa ut genom fönstret. Soldaterna släpade upp henne till de andra och där dog hon.
"Två dagar låg liket kvar inne hos oss. Sedan dök en soldat upp och försökte våldta den döda kvinnan. Han sköt upp hennes blus och la sig ovanpå henne. Just när han skulle tränga in i henne förstod han att något var galet. Rasande for han upp. Varför talade ni inte om att hon var död, förbannade horor? skällde han."
Flera dör vartefter. Ibland radar soldaterna upp dem vid väggen och leker avrättning genom att skjuta över deras huvuden. När de bara är fyra kvar har deras tårar tagit slut.
"Och männen stövlade åter in i vårt rum. Den ene av dem var full. Han befallde oss att börja gråta. Nu ska vi allt se om ni inte kan grina, skrek den fulla soldaten och gav zigenerskan Merima en örfil. Hon höll upp sin arm som skydd. Då sköt han henne som om hon vore en gammal byracka. Nu var vi bara tre."
Den här boken är ingen våldspornografi. Alexandra Cavelius berättar lugnt, på en saklig och konstlös prosa - väl översatt av Melinda Hoelstad - om grymheter som talar för sig själva och om vart det kan leda när människor inte betraktas som medmänniskor utan blir "de andra".
Den bör läsas av folk som har med flyktingfrågor att göra. Den kan användas i skolan som underlag för diskussioner om gängmedlemmars personliga ansvar. Och varför inte i polisutbildningen av samma anledning.
Leila överlever men har svårt att övervinna fasan och äcklet för manlig beröring.
Mot slutet ska hon ställa upp som huvudvittne mot en av de ansvariga. Hur det avlöper ska jag inte avslöja.
Så jobbar vi med nyheter