Larvigt och förenklat
HARRYS DÖTTRAR*Filmstaden
Den late manusförfattaren Hobert drar upp situationen med djärva penseldrag och fortsätter i samma stil; inget fel i det, så har både Dickens, Norén och Fassbinder gjort var och en på sitt manér.
Latheten straffar sig först när familjehemligheterna belyses med amatörskräckfilmens spökansikten i blått ljus och av TV-såpans banalt överdrivna bilder av ödesdigra barndomsminnen. Den djuppejling av dessas konsekvenser som man väntar sig kommer aldrig, allt bara slutar i pekoralets optimism. Värst av allt är Lena Endre, en stor aktris som inte fått regi och följaktligen spelar sin idealmamma med omöjliga klämkäcka manér.
Bildberättaren Hoberts självsäkerhet liknar skenbart djärv och trendig professionalism, med gryniga, avsiktligt fula bilder med mycket handkamera, oskärpa och oskön beskärning i bästa dogmestil. Men snart visar det sig att han ständigt väljer enkla lösningar, övertydliga även för att vara melodram, med närbilder av överspel eller larvigt allvarsladdade menande blickar, grovt tillyxat triangeldrama och liknande.
Amanda Ooms spelar drivet den olyckliga systern och Zbigniew Preisner, Kieslowskis favoritkompositör, bidrar med själfulla toner för orkester och kör som har ett patos vars valörer saknas i filmen i övrigt.
<span class=Rub1>Intelligent Foster-spel</span>
<span class=Ing><B>FLIGHTPLAN
***
Filmstaden</span></B>
Nybliven änka med liten dotter terroriseras under flygtur av listig komplott i den här stilsäkert, tekniskt urstyvt fotograferade thrillern, helt centrerad kring Jodie Fosters laddade porträtt av en driftig yrkeskvinna, hysteriskt brottsoffer och kärleksfull, ångestriden mor med skenet och omvärldens klentro emot sig. Det enda hon har med sig är självtillit och expertkompetens i flygplanets konstruktion, egenskaper som omsätts i uppfinningsrik katt-och-råtta-spänning i flygplanets slutna rum.
Passagerar-, ekonomi- och motorutrymmen uttöms på alla möjligheter till flykt, finter, slagsmål, gömställen och faromoment. Miljön är rymlig men inbjuder till cellskräck, helt upplyst men ibland dunkel, full av säkerhetsföreskrifter och ändå riskfylld. Mitt i allt detta en uppskärrad människa som får höra att hon lider av vanföreställningar. Det är Red Eye blandat med gamla filmer som Gasljus med Ingrid Bergman och Hitchcocks En dam försvinner, och som de filmerna givetvis i grunden en hisklig melodram med mossiga klichéer. Men Jodie Foster spelar med strikt, rätt oglamorös och helt osentimental intelligens, så man står ut och låter sig roas.
Desto mer som tyske Robert Schwentke regisserar med kompromisslös stilkänsla i Brian de Palmas och John Carpenters anda. Särskilt bra i den sorgtyngda inledningen, som lovar en god och lång regikarriär i bättre spänningsfilm och i mån av bra manus.
Så jobbar vi med nyheter