Information till vÄra lÀsare

Den 31 december 2024 Àr sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebÀr att vÄr sajt inte lÀngre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla vÄra lÀsare för det stöd och engagemang ni har visat genom Ären.

För er som vill fortsÀtta följa nyheter frÄn Norrköping och FinspÄng hÀnvisar vi till NT.se, dÀr ni hittar det senaste frÄn regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

LĂ€r av kulturen: SĂ„ hanterar de ensamhet

Stora delar av vĂ€rldens befolkning har försatts i karantĂ€n pĂ„ grund av coronaviruset. I kulturen finns det gott om personer som har tvingats hantera ensamhet pĂ„ mer eller mindre grymma sĂ€tt – nĂ„got att bĂ„de lĂ€ra av och förfasas över.

Tom Hanks rollfigur Chuck Noland skriker Ät volleybollen Wilson i "Cast away" frÄn 2000. Arkivbild.

Tom Hanks rollfigur Chuck Noland skriker Ät volleybollen Wilson i "Cast away" frÄn 2000. Arkivbild.

Foto: Century Fox

Kultur och Nöje2020-04-22 13:15

SkÄdespelaren Tom Hanks blev en av de första superkÀndisarna att drabbas av coronaviruset. Efter milda symtom och med "en dag i taget"-mentalitet kunde han och hans smittade fru Rita Wilson tillbringa karantÀnen i ett hus de hyrt i Australien tills symtomen avtog.

NĂ„gon som tvingades till en betydligt lĂ€ngre paus frĂ„n all form av social kontakt Ă€r Tom Hanks rollfigur Chuck Noland i filmen "Cast away" frĂ„n 2000. För att behĂ„lla förstĂ„ndet pratade denne med en volleyboll som han ritat ett ansikte pĂ„ med sitt eget blod – nĂ€r han inte slog ihjĂ€l tid med att försöka överleva förstĂ„s.

Det var författaren Daniel Defoe, som i 1700-talets upplysningsanda med tro pĂ„ mĂ€nniskans förnuft och kunnande skrev "Robinson Crusoe". Det inspirerade till flertalet böcker och tv-program om mĂ€nniskans förmĂ„ga – eller oförmĂ„ga – att inte bara klara livhanken i vildmarken utan att Ă€ven överleva utan postvĂ€sende, personsökare, telefon eller snapchat (eller vad som för tillfĂ€llet Ă€r populĂ€rt i kommunikationsvĂ€g). Ibland blir faktiskt de sociala kontakter som finns pĂ„ de fiktiva öarna förödande för vissa litterĂ€ra figurer, till exempel i William Gouldings dystopiska roman "Flugornas herre" frĂ„n 1959, nĂ€r de brittiska skolpojkarna börjar vĂ€nda sig mot varandra.

Sex och fest

I Harry Martinsons rymdepos "Aniara", filmatiserat 2019 av den Guldbaggebelönade duon Pella KĂ„german och Hugo Lilja, hamnar ett rymdskepp med emigranter ur kurs och Ă„ker planlöst ut mot ett oĂ€ndligt ingenting, utan hopp om att Ă„terförenas med resten av mĂ€nskligheten. Likt dagens planteringsboom försöker passagerarna nĂ€rma sig grönskan. I filmen sker det genom kontakt med den allvetande datorn Mima, som kan Ă„terskapa ett naturlandskap i mĂ€nniskornas huvud – den verkliga naturen har redan förstörts med kĂ€rnvapen och gifter.

Men efter ett tag orkar Mima inte bÀra insikten om mÀnniskans alla illdÄd mot naturen, och sjÀlvdör. DÄ börjar passagerarna i stÀllet söka mening i fest, sex och religion, tills allting Àr över och de sista resterna av mÀnniskokroppar svÀvar runt i ett tyngdlöst universum.

Ett osynligt hot

I populÀrkulturen finns det gott om skildringar av virus och osynliga hot som riskerar mÀnniskans överlevnad, dÀr huvudpersonerna mÄste sÀtta sig sjÀlva i sÀkert förvar med stor distans frÄn det som brukade kallas vardag. I zombiefilmer som "28 dagar senare" hinner rollfigurerna knappast reflektera över ensamheten och oÀndligheten, dÄ nÀstan varje scen Àr en adrenalinpumpad kamp för att ta sig till en plats dÀr det enligt ryktet ska finnas ett skyddsrum.

I den omtalade Netflixfilmen "Bird box" frĂ„n 2018 tvingas Sandra Bullocks rollfigur att lĂ„sa in sig i ett hus, eftersom ett övernaturligt monster fĂ„r mĂ€nniskor att ta sina liv – likt coronaviruset gĂ„r hotet inte att se med blotta ögat.

I filmen Àr hon isolerad med tvÄ smÄbarn och mÄste bunkra mat pÄ ett sÀtt som Àr betydligt farligare Àn de brÄk som uppstod vid toalettpappersbalarna i slutet av mars. Likt i "Cast away" och "Aniara" tillbringar huvudrollsinnehavarna tiden med att efter bÀsta förmÄga efterlikna nÄgon sorts "livet före"-situation, dÀr man fortfarande kunde klÀttra i trÀd och umgÄs med kompisar.

En mildare variant av virusskildring sker i "Barn av sin stad", dÀr författaren Per Anders Fogelström i förbifarten beskriver hur August Bodins fosterpappa agerar nÀr han fÄr symtom under slutet av 1800-talet i Stockholm: "Influensan hÀrjade svÄrt i staden och krÀvde mÄnga dödsoffer. NÀr Fredrik Bodin kÀnde hur han höll pÄ att bli förkyld blev han mycket orolig för sin hÀlsa och skyndade till sÀngs." Exemplariskt, utifrÄn rekommendationerna frÄn dagens FolkhÀlsomyndighet.

"High all the time"

Men att kÀnna sig ensam behöver inte vara sammankopplat med avsaknaden av mÀnniskor. Ett vanligt sÀtt i populÀrkulturen att glömma, eller i alla fall fördröja ensamhetskÀnslan, Àr att ta till flaskan och ge sig ut i natten. Tove Lo:s succéhit "Habits" följer en person som siktar pÄ att vara hög hela tiden för att glömma att hen blivit lÀmnad. Men trots att Tove Lo i musikvideon besöker klubb efter klubb och hÄnglar runt, hamnar hon alltid grÄtandes pÄ en sunkig krogtoalett. Knepet funkar kanske Ànnu sÀmre just nu, dÄ beteendet gÄr emot rekommendationerna om social distansering. Kanske finns det ocksÄ en anledning till att hon inte sjunger att hon ska var hög hela tiden, ensam i sin lilla etta.

Även i Robyns "Dancing on my own" fortsĂ€tter dansgolvssessionen trots den ensamma huvudpersonens krossade hjĂ€rta: "But I'm not the girl you're taking home, I keep dancing on my own". Simon & Garfunkel gĂ„r dĂ€remot i en annan riktning i "I am a rock" frĂ„n 1966, dĂ€r duon konstaterar att de har böcker och poesi som skydd mot ensamheten.

Fakta: Fler exempel pÄ ensamhet inom kulturen

David Bowies Major Tom:

David Bowie skrev “Space oddity” efter att ha sett Stanley Kubricks “År 2001 - ett rymdĂ€ventyr”. Major Tom som svĂ€var omkring i sitt rymdskepp efter att ha förlorat all kontakt med jorden Ă€r en ikonisk figur i Bowies lĂ„tskrivande dĂ€r ensamhet och isolering ofta Ă€r teman.

Trots att ödsligheten i “Space oddity” Ă€r skrĂ€mmande tycks Major Tom Ă€ndĂ„ mot slutet av lĂ„ten förlika sig med sitt öde: “And there’s nothing I can do”.

Kjell Höglund: “Man vĂ€njer sig”.

Huvudpersonen i Kjell Höglunds lĂ„t vaknar varje morgon med “en hemskhet i sitt bröst”. Arbetet Ă€r trĂ„kigt, kollegorna pratar i meningslösa klyschor, allt kĂ€nns dumt och idiotiskt men han vĂ€njer sig.

UpprĂ€kningen av alla bedrövligheter, "herre jĂ€vlar denna pina", blir ocksĂ„ stor humor för publiken. Man skattar Ă„t honom, glad över att inte ha det fullt sĂ„ illa, men kĂ€nner ocksĂ„ igen sig. Till slut pĂ„ lördagskvĂ€llen, slĂ€pper han fram grĂ„ten: “det Ă€r skönt att vĂ„ga bli förtvivlad, kĂ€nna sig lite verklig”. Kanske Ă€r det framför allt dĂ„ som han bearbetar sin ensamhet.

Emmanuel Bove: “Mina vĂ€nner”:

Fransmannen Emmanuel Boves roman kom 1924 och handlar om den ensamme krigsveteranen Victor Bùton, en gÄng soldat i första vÀrldskriget. Genom hans ögon upplever lÀsaren det miserabla och djupt fattiga Paris pÄ 1920-talet.

Bùton lÀngtar efter nÀrhet och vÀnskap och bygger upp stora luftslott kring ytliga kontakter i tron att dessa mÀnniskor Àr hans vÀnner pÄ riktigt. Man skulle kunna sÀga att han hanterar sin ensamhet genom ett djupt sjÀlvbedrÀgeri. Men den lÀngtan han ger uttryck för Àr allmÀngiltig och sjÀlva romanen Àr i dag en klassiker.

”Walden” av Henry David Thoreau:

PÄ 1840-talet bosÀtter sig den amerikanske naturfilosofen Henry David Thoreau i ett skjul, ensam i skogen vid en sjö, Walden Pond, i Massachusetts. I de drygt tvÄ Är som han lever dÀr funderar han över hur det goda livet ska levas, vid sidan av den sÄ kallade civilisationens konsumtionshets och hets överhuvudtaget. Om vi gör oss fria frÄn materiella Àgodelar behöver vi heller inte arbeta sÄ mycket, resonerar Thoreau.

Hans ensamhet Àr sjÀlvvald, och ibland tar han emot besökare. SjÀlva ensamheten hanterar han bland annat genom att göra detaljerade iakttagelser av naturen, meta och rent allmÀnt lÄta bli att skynda sig. Dessutom lÀser han och skriver.

“Ett Ă„r av vila och avkoppling” av Otessa Moshfegh:

Huvudpersonen i Otessa Moshfegs roman bestĂ€mmer sig för att tillbringa ett Ă„r i dvala – för att kanske vakna upp som en ny och gladare mĂ€nniska. Redan före experimentet Ă€r hon en ensam mĂ€nniska och den tablettframkallade sömnperioden gör henne inte mindre isolerad. DĂ„ och dĂ„ vaknar hon upp för att öppna ett postorderpaket, eller Ă€ta hĂ€mtmat som hon bestĂ€llt i sömnen.

“Att uppfinna ensamheten” av Paul Auster:

Kanske en av de finaste böcker som har skrivits om ensamhet – med utgĂ„ngspunkt frĂ„n Austers egen pappa. Denne hade en ytlig charm och artighet, men ingen kom honom riktigt nĂ€ra. “Redan före sin död hade han varit frĂ„nvarande, och de som stod honom nĂ€rmast hade för lĂ€nge sedan lĂ€rt sig att acceptera denna frĂ„nvaro”, skriver Auster i boken. Efter pappans död upptĂ€cker författaren en tidigare okĂ€nd familjetragedi som kan ha bidragit till att stöpa fadern i ensamhetens form.

“All is lost” (2013), i regi av J C Chandor:

I enmanskatastroffilmen “All is lost” spelar Robert Redford en ensam man pĂ„ en bĂ„t mitt ute i Indiska Oceanen. Problem tornar upp sig och en lĂ„gmĂ€ld thrillerkĂ€nsla uppstĂ„r nĂ€r han tvingas uppbĂ„da all tĂ€nkbar uppfinningsrikedom för att överleva nĂ€r bĂ„ten tar in vatten, hajarna cirklar och storm hotar.

Den 76-Ă„rige stjĂ€rnan glĂ€nser i en imponerande fysisk roll i en film som Ă€r en “BerĂ€ttelsen om Pi” utan effekter. Eller dialog. Den gamle visar att havet rĂ€cker fint i sig sjĂ€lv. Om man vill filosofera över budskapet i filmen kan man parallelltitta pĂ„ JC Chandors snygga finanskrisfilm “Margin call” (2011) och möjligen se “All is lost” som en motrörelse.

"The martian" av Andy Weir

I science fiction-bĂ€stsĂ€ljaren (och i filmatiseringen med Matt Damon) blir astronauten Mark Watney akterseglad av en olyckshĂ€ndelse pĂ„ Mars och mĂ„ste överleva mot alla odds. Hemma pĂ„ jorden tror man att han Ă€r död och Watney blir den i sĂ€rklass mest ensamma mĂ€nniskan i hela solsystemet. Det hĂ€r Ă€r en ganska ordinĂ€r Robinson-berĂ€ttelse, men fĂ„ historier kommer nog i nĂ€rheten av “The martian" i genren ensamhets-feelgood. Den rĂ„dige Watney överlever genom att sĂ€tta frystorkade potatisar i sitt eget bajs samtidigt som han hĂ„ller humöret uppe med att lyssna pĂ„ disco och leverera galghumoristiska oneliners i sin dagbok. Samtidigt finns en upplyftande berĂ€ttelse om hur hela mĂ€nskligheten engagerar sig i hans öde och lĂ€gger politik och kĂ€bbel Ă„t sidan för att rĂ€dda honom.

SĂ„ jobbar vi med nyheter  LĂ€s mer hĂ€r!