Längtan efter vardag
Foto:
Allhelgonaafton, allhelgonadagen, alla helgons dag och själarnas dag, som dessutom sammanföll med Gustav Adolfsdagen i år. Att det skulle bli körigt förstod jag bara genom att studera kalendern.
Knappt hade jag hunnit peta loss matresterna mellan tänderna efter måltidens dag. Eller skurat bort degklumparna från kaklet i köket efter kanelbullens dag. Jag suckade djupt och började bläddra i kokboken efter receptet på pumpapaj.
Jag får heller inte glömma bort att göra hemmagjorda Gustav Adolfsbakelser, påminde jag mig själv.
Medan jag försökte komma på hur man firar själarnas dag gjorde jag en lista över vad jag behövde inför helgen: plastskelett, gravljus och godis. Det sistnämnda för att blidka de terroristbarn som snart skulle stå utanför ytterdörren och hoppas att man var så dum så att man valde bus.
Men i år skulle jag lura dem. Jag tänkte köpa violkarameller. Det var det äckligaste jag kunde komma på i godisväg.
Jag hade fortfarande ärr kvar på benen efter bromsbetten jag hade införskaffat mig på naturreservatets dag i somras. Sedan dess hade det - förutom de röda dagarna - även varit hembygdsgårdens dag, naturens dag och höstdagjämning.
Och den internationella barndagen, kulturnatten, tacksägelsedagen och FN-dagen. Jag hade fått ta ledigt för att hinna plocka kottar, ugnssteka kalkon, slå in julklappar till barn i Afrika och titta på svåra teaterstycken. Vem hittade egentligen på alla dessa dagar? Och varför? Var det för att kunna ställa frågan "minns du kanelbullens dag 1997" om tillvaron plötsligt kändes vardaglig? Eller för att göra vardagen till någonting unikt genom att utrota den med låtsashelgdagar? Jag bläddrade framåt i kalendern.
På bara en dryg månad hade vi fars dag, aidsdagen, Finlands självständighetsdag, nobeldagen och luciadagen. Stressen fick mig att börja svettas ymnigt. Skulle jag någonsin hinna arbeta igen?
Så kom jag på en genialisk idé. Att ingen hade tänkt på det tidigare förvånade mig. Som i alla andra stressiga situationer handlar det bara om att effektivisera och rationalisera. Vi skulle fira rubbet på en gång. Pappa skulle få klä sig i Finlands nationaldräkt och äta en trerätters nobelmiddag, medan jag lussade och föreläste om aids.
Jag andades ut och kände mig nöjd över mitt beslut. Ändå fortsatte jag att småbläddra i kalendern. Till min förskräckelse upptäckte jag att det inte var långt till onsdagen. En lillördag är ju ändå lillördag.
Så jobbar vi med nyheter