Längtan efter sol och sop

18:e idag och tussilagona står där som trogna tidsmarkerare. Nu é re vår! vrålar det i dikesrenar som ligger åt rätt håll och det är bara att borra ner sig i vinterjackan och hålla med. Mera, säger man, mera vår, värme också, bara ett par grader till, kom igen! Håll ut!
Då ska man vara fri, ledig och fri att gå ut och känna lukten, klafsa i geggan i skogen och känna hur vinbärsbuskar redan har en doft.

Sopa! vill man själv vråla, till gatukontoret eller om dom nu heter nåt memiljö. Sopa i alla fall. Bort med gruset, visst finns det såna där små maskiner som kan susa runt på gatorna, såna med breda kvastar och som suger upp all vinterns sten. Annars kan man anställa en armé av Gumman Tö-typer, gör fint i stan, låt tusen vårlökar leva.
Inget att vänta på, nu blir det inte mer. Det säger tussilagona. Även blåsippa kan rapporteras, en blyg sak som kikade fram under löv.

Så kommer det krypande, det där nya snacket. Just fastnade jag för en människa som berättade om sina små frön och då handlade det inte alls om några i Emil-stil utan om sådana som ska gro och bära kronblad.
Vi struntade i all hets och alla pressläggningar och gick rätt in i mysterievärlden. Hon kunde och jag lyssnade. Pelargoner som krydda, av alla de slag, om de "gamla fina" rotsystemen som bär äkta frukt och de nya hårt drivna sakerna som inte tål minsta tillsägelse.
Här är ett ämne som inte bara tål utan faktiskt kräver att tröskas och hade vi inte blivit avbrutna hade vi stått där än. Vi hann ändå sno åt oss lite tid som var fylld av doft av kryddiga blad, minnesbilder av rödprunkande salvia och en lust i själen som handlar om fuchsia, pelargon, marguerit och begonia.
Säkert är det ytterligare ett ålderstecken, inte för alla, men för mig. Blomster, odlande och småkrämpor. Högst intressant. Men låt gå!

I övrigt går snacket från de mest tillförlitliga källor att krokusen är uppe och spränger gränserna och till påsken kommer påskliljor, det är ett löfte, de har hunnit ett par decimeter i rabatten nu och med vederbörligt svällande knoppar. Körsbärskvistarna sköter sig som dom ska och kommer snart att se ut som något japanskt måleri.
Allt tillsammans ger hopp.

Den som bryr sig lite om kulturen och följer världshändelserna just på denna sida, kan se att vi varit på utflykt och besökt huvudstaden och det stora museet. Det var inget att ha vad gäller vårtema - som så ofta i den där stan flög istappar som nubb genom luften, bara de som var tvungna var utomhus och till och med bilarna hukade i råkölden.
Kände att jag flyttade därifrån i tid - Stockholm har blivit kallt sjunger dom väl.

Nä, just nu pågår en, tror jag, spontan, kampanj för Norrköping. Vittnesmål ges med närmast religiöst patos om skönheten, go-et (?), bra utbildningar att välja mellan, trevliga mötesplatser med biblioteket som grädde på detta mot och, skulle jag kunna tillägga, den finess som följer med blandning av stor- och småstad, att man både känner igen och är anonym. Heja Norrköping.
Bara ni sopar!