■ "Är det så stor bioduk för att Långa farbrorn ska få plats?" undrar en pojke, mitt i målgruppen, innan filmen börjar. Ja, vill man svara, och för att de här filmerna om Lilla Anna och Lilla spöket Laban är gjorda med mycket stort hjärta.
Jag vet inte hur länge diskussionen pågått om den svenska barnfilmens mörka framtid. Förmodligen så länge att barnen vuxit upp och gift sig och fått barn, som just har slutat skolan och gift sig och fått barn, som Povel Ramel uttryckte det.
Men samtidigt har filmerna om Spöket Laban levt sitt eget liv, med finfin publiktillströmning och mycket kärlek.
Krångla inte till det, vill man bara skrika. Varma, gärna välkända karaktärer, minimal uppfostringsagenda och ett rakt tilltal - mycket mer behövs inte.
Nu ska sägas att just den här varianten, Var inte rädd Långa farbrorn, serverar skåpmat. Det handlar om redan visade Laban-avsnitt - Laban bakar kokosbollar, Laban är rädd för jultomten, Laban bakar kaka - som fått en ny ramhistoria, med Lilla Anna och Långa farbrorn.
Men för en ny generation mycket unga biobesökare är det här ungefär så bra som det blir.