Lång väntan på det som är gott
Det började med Konsums barngymnastik. Sidenrosetter i håret, puffiga kortbyxor och någon överdel och vid den här tiden var inte ens plastisock uppfunna. Minns inte ens att plast fanns. Är det möjligt? Plastic?
Vi talar förstås Hammarbyhöjden och 40-tal.
Snart kom skolgymnastiken, ett par timmar i veckan. Minnena rörs ihop lite, men så småningom fick man ett band att bära på tvärs över bröstet som visade vilket lag man tillhörde i korgbollen. Det var mycket roligare än den "torrgympa" på stället som var varianten, den var ganska trist. Några tjejer lyckades alltid "få fritt", de som var lite mer framåt och kunde skylla på magont.
Var det fest i gympasalen blev det skeppsbrott, kalaskul. Man skulle ta sig runt via bänkar och bockar och lianer utan att nudda golvet.
Hoppa bock och slå kullerbytta gjordes under hela skoltiden på de där lektionerna. Så snart man inte sprang 60 meter. Bollar slogs åt alla håll, hopprep svingades å det käckaste.
Poängen kommer jag till nu. Det där oskyldiga skuttandet förde med sig kunskapen att det aldrig tar slut. För sent upptäckte man att man måste fortsätta, långt långt efter att det roliga var över. Annars! Fysisk misär!
Alltid måste man på något sätt motionera. Bäddat för ett liv av skav i samvetet och ett delvis fysiskt lidande.
Det blev lite Hammarbyflickor, lite som hette husmorsgymnastik, det blev yoga och simmande hos Neptun, det blev nån sorts dans och det blev planlösa skogsvandringar och allt med lika höga trösklar. Nästan illamående av mostånd har man släpat sig iväg till nåt. Tai chi. Friskis. Nåt med NMFK eller GHIF typ. Ibland med grupperingar på jobbet, med kompisar, med utannonserade "kom-med-och-gör-nånting-gäng". Bleka minnen finns av satsningar på cykel, på skidor och skridskor, på trampande på motionscyklar, till och med paddling har förekommit, fast sånt som bowling räknas kanske ändå inte in. Tennis tog tvärt slut av synnerligen intressanta skäl, för det var så att min mot(med?)spelare var så ännu mycket sämre än jag så han sa att vi inte skulle spela mer. Det hemska var att jag lät det ske!
Varför nu allt detta harvande? (Pilates med en hypnotiskt lagd ledare är det senaste). Trots det känslomässigt massiva motståndet.
Jo, det är helt klart och oomtvistat. Målet är en stark kropp som inte gör ont. En som gör som man säger och inte som den vill. Taskiga förutsättningar ska suddas bort och ålderslagringar reduceras, svett ska skvätta och studs ska till.
En dag, jag bara vet att det blir så, en dag ska jag lyckas.
Vore väl konstigt annars, nu har ju träningen praktiskt taget pågått i 60 år, så då måste väl rent matematiskt målet vara i sikte. Om inte synligt så åtminstone känslomässigt.
Vänta ni bara.
Så jobbar vi med nyheter