Landet runt Vånga på 50-talet
John MobergTigersvansenBerättelse från 1950-taletSprängservice
Skogen är basen för John Moberg, ett hem, även för en f.d. sjöman. Foto: Scanpix
Foto:
En ny bok
John Moberg fortsätter att minnas. Det är han som skrivit om "Barrskogens folk" och sin egen uppväxt i lite växlande kronologi. Nu berättar han i sin sjunde bok om fattigt och strävsamt folk, sådana som han själv, i trakterna söder om Norrköping, nu är centralpunkten Vånga och vi är i 50-talet.
Det borde ha blivit bättre i Sverige, visst det var ju då folkhemmet tog form.
Men först och främst är det naturen John Moberg återvänder till, det är som hans bas i livet, det doftar av barr och bark, av myror och mossa, soltorr jord och spillningar. Han kan mitt i sitt slit med skogsarbete stanna upp och ta in bilder av solstrålar mellan tallstammar eller lyssna till spillkråkan, också den en signatur för Moberg.
Det här är verkligen läsning med lokalsniff. Gummor och gubbar och genvägar och dialekt som ibland blir alldeles "gaarn". Som den där Hitler, nog var han "högfärsgaarn!"
På närmare håll hände annat. "Du tjej, är du ledig i kväll?" Det var 1951 och frågan ledde ända fram till Ulla, flickan från stan, och med det kom ansvaret. Arbete i skogen och en rar liten lägenhet.
Men arbetet gav aldrig något över, allt gick till att upprätthålla livet, trots att Ulla fick följa med ut i skogen och jobba, en ganska främmande miljö för henne, men hon fick åka på styrstången på cykeln. Egentligen skulle hon nog ha ägnat sig åt sången den här flickan, hennes röst beskrivs som himmelsk.
Men den gav inte bröd, för det krävdes en annan sorts framåtanda. Det här paret var torpare, beroende av dagsinkomst och en vällvillig arbetsgivare.
Det är Ludden och Evalund, det är Karstops skola och Kättsäter. Igenkännandet måste vara väldigt trevligt för många läsare med några år på nacken.
Man förstår att Ulla inte är frisk, det handlar säkert om en växande cancer, men det låter författaren oss bara ana. Han avslutar den här boken med en puss paret emellan och med förtröstansfulla blickar mot en ljusareframtid. John Moberg slutar praktiskt taget mitt i ett andetag. Han har mycket mer att berätta.
Brittmarie Engdahl
Så jobbar vi med nyheter