Här har man harvat runt hela sin ungdom i gamla sunkiga replokaler som legat i mörka P-hus, eller källare med trasiga asbesttak. Lokaler fyllda med gamla ölburkar, tomma vinpavor, pizzakartonger med capricciosarester, fimpar, begagnade snusprillor, tuggade tuggummin och 700 kg damm och grus i hörnen. Äggkartonger på väggarna för att isolera och smutsiga, trasiga mattor i olika färg och form på golvet.
Där har man stått och nött låtar i tid och otid. På en liten yta trängts med gitarr och basförstärkare, sånganläggning, piano och trummor. Försökt överrösta de andra instrumenten med sin röst så man till slut drabbades av knutor på stämbanden och fick talförbud i en hel månad.Och tinnitus, detfick nästan varenda kottesom precis som jag tillbringade dag och natt i trånga replokaler stor del av sin ungdom.
Men det här kära vänner, är så långt ifrån det liv min sjungande äldsta son lever. Han har aldrig någonsin stått i en sopstinkande replokal utan ventilation. Han har aldrig varit i en replokal över huvud taget. Jag tror inte han vet vad det är. Nej då, han började direkt i finrummet skulle man kunna säga. När han var 17 år sökte han till Idol och kom till slutaudition. Då hade han suttit hemma och tränat. Men de där minuterna i tv ledde till andra uppdrag, och inget av dem krävde träning i en gammal hederlig lokal. Nix, det var bara att direkt åka till en studio mitt i centrala Stockholm. Värma upp rösten, repa några varv i studion och tjoff-spela in.
Och nu, nu har sonen landat i Los Angeles. Hos en demonproducent. Tillsammans med sitt band The United bor de i hans beachvilla. Och här pratar vi inte ett vanligt hus.
Nej, nej, vi snackar lyx. LYX. Med upplysta jättepooler i neonfärger.
The United är förresten en historia i sig. En norsk producent kom på idén att bilda ett europeiskt pojkband. Han gick igenom land för land och tittade på alla musiktävlingar á la Idol. I Sverige fastnade han för sonen. De andra killarna är från Holland, Tyskland, England och Italien. Alla sjunger gudomligt. Ibland spelar de akustiska gitarrer.
MEN det finns inget kompband. Så det behövs ingen sunkig loka att repa in låtar i. Här svettas ingen i asbestkällare. Nej, gossarna glider in i en superstudio. Direkt.
Nu låter det kanske som gamla morsan är avundsjuk och inte unnar sin duktiga son det här. Men så är det verkligen inte. Jag är så stolt över honom. Och jag hoppas så att det ska gå bra för bandet. Att de ska få spela ute och ha roligt. Men jag tycker faktiskt liiiite synd om dem också. Det vet nämligen inte vad det innebär att slita på det där skitiga sättet ihop i en replokal. Att sjunga tillsammans med ett band är nämligen något alldeles speciellt. Man skapar något ihop. Och efter allt slit, när låtarna äntligen sitter och man får chans att visa upp det på en scen, DÅ är det magiskt.
Jag ångrar inte en sekund all den tid jag lagt i sunkiga, mörka lokaler. Tvärt om, jag minns den tiden med glädje. Men jag längtar inte tillbaks. Nu är det andra tider. Mitt band repar hemma i vardagsrummet, i var sin skönt fåtölj med en kopp kaffe. Plinkar lite på akustiska instrument innan vi drar iväg på speljobb. Det är det perfekta repet för en medelålders sångerska.
