Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Lämnar läsaren i ett mörkt rum

Lennart Sjögrens civilisationskritik har snarast blivit skarpare sedan diktdebuten med Dikter ur Landet 1969.

Foto:

Kultur och Nöje2008-04-07 03:00
Tomas Löthman
Denna obönhörliga sanningslidelse, vägran att romantisera eller läsa in mänskliga känslor och behov i naturen, för mina tankar till existentialisternas stränga ansvarsmoral men också till författarkollegan på Öland Ann-Margret Dahlquist-Ljungberg, som i sina bilder och texter om fågeldöd, atombombskrig och andra hot ständigt påminde om naturens smärta och stränga skönhet i egen rätt. Grotesken blev ofta hennes konstnärliga form för denna stränghet och tycks allt oftare bli det för Sjögren, som här i hans nya diktsamling Ur människovärlden (Bonniers): Skar ett snabbt snitt genom bölden ut kom först mängder av barn men också ett nyfött barn. Det satte sig i glipan det såg storögt ut mot världen som om det alls inte visste varför det satt där varför en böld funnits, ett snitt uppstått... Livmodern som böld är ju en fruktansvärd, rentav upprörande metafor som tidigt i samlingen vill frammana detta allvar hos läsaren. Den kan sikta på överbefolkningshotet, den ger mig ingen ro och det är nog just meningen: naturen är inte rofull, den är en plötslig organisering av solvindens molekyler under den tunna atmosfär vi nu håller på att föröda - där det oerhörda som livet är blivit tillfälligt möjligt. Den bär på sin egen undergång, sin egen vrede och smärta. Finns en tröst? Knappast, men Sjögren är inte likgiltig för frågan: Som i förbigående och med yttersta likgiltighet utfärdas dödsdomarna något mera långsamt men lika effektivt fäller träden sina löv. Ändå återstår förvåningen över årstidernas förlopp och ryktet om en hemlig benådning. Kolonialismen, häxbränningarna, tiggarens utsatthet och revolt, uppståndelsescenen inspirerad av Matthias Grünewalds Isenheimaltare - dessa mässanden ur vår förbryterska historia varvas med nya meditationer om ett hopp, gestaltat som kropp, ämnad åt samma död och samma återuppståndelse som annat liv i solvinden. Jag vet inte säkert om man ska läsa in en rörelse genom samlingen mot ett mera slutligt ställningstagande, men det är möjligt. Isåfall uppehåller sig samlingens tredje del vid vittringen som förberedelse för ny existens och utstakning av hoppets villkor: just all materias och allt livs oberoende existens. I ett "tillräckligt" kosmiskt perspektiv är ju materien oförstörbar. Också i paradoxen uttrycks hoppets gränser: Hur skulle de döda orka fortsätta att vara döda om inte klara, underbara drömmar speglades i deras ögon varje natt och varje gryning. Ett religiöst ställningstagande vore för enkelt för Sjögren, fast hans liturgi är parallell. Han faller inte till föga för den yttersta antropomorfismen: mänskligt begriplig vilja som skapande kraft i universum. Han lämnar oss i ett gåtfullt, mörkt rum där uralstring och förruttnelse pågår i virvlar om varandra. Allt annat vore för lättvindigt.
En ny bok
Lennart Sjögren Ur människovärlden Bonniers
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje