Problemet med ett fantastiskt första intryck är att en uppföljare blir svår. Sommaren 2006 befann sig Laleh i Norrköping, på Stadsmuseets innergård, och förädlade popspelningskonst. En intim konsert som främjade de bästa sidorna hos henne och lämnade publiken huvudlöst förälskad. Allt föll rätt och alla förutsättningar var på hennes och Norrköpingspublikens sida.
Så nu när hon står här sex år senare, mer populär än någonsin på grund av en tv-serie, är det svårt för henne att återuppleva magin. Hon har varit i Norrköping ett par gånger till emellan dessa sex år och samma känsla har uppstått varje gång, bra men inte lika bra som på museets innergård.
Som artist är Laleh skicklig, hennes röst är overklig på det sätt att den låter skör men är ändå svindlande stark. Ibland när musiken slutar spela och hon fortsätter att sjunga skakar det om publiken, så själspenererande är den rösten. En fullsatt konsertsal får känna på en lite lätt atmosfärisk känsla, roliga anekdoter till mellansnack och Lalehs numera välkända ryggsäck full av charm. Fast det är också lite för mycket jammande, en del låtar förlorar sin vigör genom att de massakreras med för mycket dung dung dungdungdung, exempelvis den tidiga hiten ?Invisible?.
En del artister har en kioskvältarpersonlighet som fullkomligen kommer till liv av en stor scen, Robbie Williams ett ypperligt exempel. När han är på scen måste allting explodera. Laleh är motsatsen, hennes scenpersonlighet främjas av en mindre lokal. Hon behöver samla alla under sina vingar och intimiteten får hennes musik att växa. Louis De Geer-hallen är på intet sätt en optimal miljö. Publiken lämnar konserten nöjda med utrop om hennes duktighet, men deras ögon är inte ofokuserade och fyllda av eufori. Laleh är trots det förtjusande säregen fortfarande, men det där första intrycket för sex år sedan går inte att skaka av sig. Jag vill tro att det inte handlar om hennes förmåga, utan förutsättningarna.
