Kvinnorna som skriver om sitt 1900-tal

- Det här är utvecklande för hela ens person, säger en kvinna som heter Lilian.
Birgit säger att de som träffas är människor som reflekterar över sina liv och alla tycker det är roligt att höra delar av de andras levnadshistorier.
Det började den 11 september, ett datum alla minns. Sedan dess har de fått skrivuppgifter med olika rubriker. Som, Den gången jag lärde mig någonting. Mitt första hem eller Min första fröken eller första jobb. Vägskäl är en annan rubrik.
Det blir praktisk minnesträning och att formulera sig.
- Det är bara för oss flickor, säger Margareta.

- Vi har lyssnat på musik också och skrivit utifrån våra sinnesupplevelser, säger Birgit.
Konstverk har också fått göra utgångspunkt för skrivande.
- Vi brukar börja med något enkelt och fem minuters skrivande som uppmjukning, säger Marie Bjelkefeldt som är en av lärarna.
Eleverna går på folkhögskolan i stan, i Fröbelhuset. En kvinna, Monika, säger att hon går där för att hon älskar Marieborg där hon var elev flera år för länge sedan. Nu är det litteraturen hon har gemensamt med de andra. De läser och diskuterar. Det blir mest kvinnoförfattare, Moa gillar alla, de läser Kerstin Thorvall, Sonja Åkesson, Maria Sandel, Elsie Johansson. Och en strimma kvinnohistoria ingår också. På tavlan står Solveig von Schoultz namn. En av hennes noveller är aktuell för deltagarna.
- Men här har alla läst väldigt mycket, de är kunniga, säger Lilian. Så lånar vi böcker av varandra.
Mary har tidigare berättat om sitt liv i det unga Sovjet i Folkbladet.
- Nu vill jag skriva för att det känns som att jag har något att berätta, och dikter har vi fått skriva här, det tycker jag är väldigt roligt! Det vill jag göra mycket mer!
Ett ämne var Den första kyssen.
- Den kommer ju alla ihåg, skrattar hon
Alla instämmer och så blir det mycket skratt igen. Vi fick låna just den dikten av Mary.
Lilian har skrivit om En plats jag minns. Där framträder minnesbilderna som i vilket bedårande impressionistiskt konstverk som helst. Här finns kunskaper som fallit i glömska hos många, iakttagelser som väcker bildminnen hos åtminstone den här läsaren.

Två heldagar i veckan träffas alla, som mest 11 personer, just vid vårt besök bara sex. Till slut ska deltagarna göra ett häfte av sina egna alster. En samlad erfarenhet.
- Vi har ju alla levt under större delen av 1900-talet, säger Margareta.
- Här finns så mycket att berätta och alla är så duktiga, säger Marie Bjelkefeldt.
Andra lärare som växlar med Marie är Anders Thörnqvist ("då börjar det alltid med lite kultur för han har gitarren med sig"), Tone Dahlström och Annika Svärd som lär ut datorkunskap.
Och så hoppas alla på en fortsättning i vår. Tydligt är att tjejerna har fått blodad tand.