Med Ralph Vaughan Williams lilla skapelse ”Getingarna” hamnade vi rätt in i hetluften på torsdagens konsert med symfoniorkestern i de Geerhallen. Från det enerverande surrandet av getingsvärmen kom vi så över i en lyssnarvänlig och småtrevlig komposition med undersköna tongångar med filmmusikantiskt stuk.
Det var en skön uppvärmning inför William Waltons ”Konsert för viola” med Maxim Rysanov som självklar solist. Musiken ledde oss in i centrum med tonslingor som vävs ihop i en dialog mellan solist och orkester där det progressiva, smått aggressiva fick fritt spelrum. Den skira, sköna mittdelen mejslades ut med en stadig träblåsgrund mot violans underliggande pulserande framåtgung.
Det finns en dyster underton i Waltons tonspråk som Rysanov hanterade med finkänslighet och tog fram den musikaliska nerven i materialet. Varken kompositionen eller solisten är ju speciellt publikfriande till sin framtoning så betoningen låg verkligen på djupet där det levande spelet bottnade fullt ut. Rysanovs förmåga att hålla ut linjerna och tänja gränserna i snygga avfraseringar utan att tippa över gav stadga åt konserten. Violans mjuka och behagliga ton vässades rejält genom hans strama hållning och tighta spel. Efter mötet med den gripande och klangsköna violakonserten hamnade Tjajkovskijs ”fyra” liksom i bakvattnet. Jag saknade den sedvanliga rondören och mjuka kanterna hos orkestern och tänkte att dirigenten Buribayev försökte krama mer ur musiken än orkestern var villig att lämna ifrån sig. Därtill blev tempot onödigt fladdrigt och ofokuserat. Den varmare klangen kom åter en smula i den andra satsen men ändå kändes det som om spelet var mer akademiskt hållet än sprunget ur den skaparglädje vi är bortskämda med.
Avslutningen, ett allegro con fuoco, levererades med den eld i baken som satsens titel antyder och ordningen återställdes i orkestern.