Det är egentligen märkligt att han överhuvudtaget har en publik. För Henrik Dorsin är inte som andra komiker i Sverige. Han är nämligen rolig. Henrik Dorsins rolighet ligger inte i att han får publiken att gapflabba utan att han får den att tänka till. När jag lämnar salongen har jag med mig insikter om vår egen tid och om mig själv. Insikter som inte bara är roliga, men likväl nödvändiga. På det sättet särskiljer sig Dorsin från den övriga skaran komiker: Han vill säga något.
Näktergalen från Holavedsvägen börjar maffigt. En samspelt och virtuos sexmannaorkester spelar upp storvulen musik i operettstil och kvällens stjärna gör sin entré iklädd frack. Det första jag slås av i Dorsins uppenbarelse är hans förmåga att fånga publiken och få den att koncentrerat lyssna på hans välformulerade sångtexter. Den första akten är en uppvisning i Dorsins behärskaning av språket. Men han visar också på sin skicklighet som skådespelare. Som när han i ett nummer gestaltar olika typer av energitjuvar. Det är hög igenkänningsfaktor trots Dorsins förmåga att skruva sina karaktärer till total galenskap.
Men när han sjunger sin operapastisch Operabesöket blir det lite tjatig, den som kan sin Henrik Dorsin har hört den femtioelva gånger redan. Han behöver tro lite mer på sin originalitet och våga släppa sina inarbetade nummer. För det är när han vågar göra något helt nytt som Henrik Dorsin är som bäst.
Därför är det också den andra akten som är föreställningens stora behållning. Fracken byts ut mot en blågul sådan á la Thore Skogman och hela orkestern kläs i folkdräkt. Tilltaget kan snart avslöjas som en ironisk gest eftersom Dorsin passar på att vara politisk och framförallt kritisera Sverigedemokraterna. Som när han sjunger om hur mycket bättre det var förr i en lovsång till dragspelet. Eller när Dorsin i sin karaktär Svennens gestalt spyr galla över romer eftersom de en gång i tiden tyranniserade i världen med sitt ”Romer-rike” som Svennen läst om i serierna om Asterix.
Den politiska tråden fortsätter när Henrik Dorsin spelar upp en partiledardebatt där han själv spelar alla partiledare som vore de tragiska clowner. Björklund skyller alla sina misslyckanden på regeringen Persson, Åkesson skyller på de senaste 5000 årens invandringspolitik och Romson vill lösa miljöproblemen genom att bygga cykelvägar i Norrlands inland.
Han vågar vara politisk och struntar i om publiken tar illa upp. Dorsin kritiserar också Socialdemokraterna men då i en sorgesång över en ”vissnande ros”. Var han står politiskt råder det ingen större tvekan om. Det är detta som gör honom så originell i det svenska humorlandskapet idag. Han tar ställning och analyserar sin omvärld i det han gör, utan att vara personlig eller plump. När han i finalnumret sjunger om riksdagsmännens och riskkapitalisternas drivkraft i De gör det för pengarna kombinerar han sin ordkonst med sin vassa tunga. Henrik Dorsin är en kuplettkung och en direkt arvtagare till namn som Karl Gerhard och Hasse och Tage. Och det är inte dåligt det.