Kunskapen vid Avabäcken

TORGNY LINDGDREN
Dorés bibel
Norstedts

Litteratur och kunskap är viktiga frågor i Torgny Lindgrens senaste.

Litteratur och kunskap är viktiga frågor i Torgny Lindgrens senaste.

Foto:

Kultur och Nöje2005-04-18 06:00
Doré kanske var en ordinär konstnär som förde befäl över en verkstad fylld med xylografer, men det är hans bilder vi minns. Från skolans planscher eller kanske från en sån där gammal familjebibel där bilderna finns.
Det är Doré som fått människor att gå in i den bibliska historien, förfasas och hänföras, bli religiösa. Inte Dürer, han som var den perfekte konstnären.
Men det är inte huvudbudskapet i Torgny Lindgrens senaste, Dorés bibel, den som sätter punkt för trilogin Hummelhonung och Pölsan.
Här är det ordet, bokstäverna, läsandet och litteraturen som är i centrum, men det går att fastna för flera teman, flera saker berör och kan säkert attrahera olika läsare i sina viktiga detaljer. Och visst, det äkta, det falska och de skändliga kopiorna är en del.
Åter det inre av Västerbotten. Gossen visar sig inte bara ha dyslexi, han utsätts för bokstävernas virvelstormar, de anfaller honom, han kan inte läsa ett ord. Men morfar och han ser bilder, jo, just de där bibliska. De ser in i minsta gömsle och lär allt. Allt. Den här pojken talar om filosofer och eviga spörsmål som knappast någon av de läsande kan följa med i, han bestäms vara obildbar och hamnar på hem.
Där, som han skriver, "böjer han sig andligen".
En mening fylld av tragik.
Men där har han det bra, visserligen vill inte de andra att han ska bo tillsammans med dom, han är ju "lite avvikande", det får han ju förstå. Han tycker allt är i sin ordning. Förstår du det här, frågar lärarinnan i skolan, och han svarar sanningsenligt nej. De läsande kan svara ja, men egentligen, förstår man, är han den ende ärlige, han har bara större krav på förståelse. Så vem är den okunnige, frågan återkommer och fördjupas.
Så lever han i sin speciella värld där Dorés bibel i sitt flamröda skinnband blir allt. Nästan, för han har ju Manfred Marklund också, notisskrivaren från tidigare. Också föreståndaren för hemmet, en havererad teolog, tycker om att samtala med honom.
Han kommer att få "en nätt förmögenhet", pappa jägmästaren är förutseende. Han kommer att möta en kvinna, en riksdagsledamot, i "ett anspråkslöst förhållande". Han blir värd på Nationalmuseum så småningom, "de lyckligaste åren i hans liv", hör, ser och minns allt, det är nyckeln detta, hans minne. Det som gör att han kan teckna Dorés bilder ur sitt minne när boken länge är förkommen. Man förstår att varje linje sitter, varje ljussken blir korrekt återgivet.
Han lär sig att sätta sin signatur på dokument. En figur som utgår från Avabäcken och de krypande buskar som finns vid dess strand.
I Torgny Lindgrens särskilda värld njuter man av språket, det känns numera så välbekant, man hör författarens runda röst i det. Man njuter också av insikterna och ifrågasättandet, det handlar om de stora frågorna men "nära marken" där omkring Avaberget där man kanske redan är lite närmare himlen.
Boken är naturligtvis intalad, vi är medarbetarna som får lyssna, skriva kan han ju inte denna människa som författaren lär minnas från sin uppväxt och nu gjort till sin. Själva bokstäverna, säger han vid ett tillfälle, är ju en så oändligt ynka liten del av språket, språket som är som vitt som rymden.
En rik bok.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!