Kung Christian på De Geer
Nicolai DungerChristian KjellvanderLouis De Geer, 8 novemberPublik: Drygt halvfulltBetyg: 4 av 5
Christian Kjellvander förtrollade publiken i De Geerhallen, skriver Folkbladets utsända. FOTO: SARA SCHÜLDT
Foto:
Nicolai Dunger kör avskalat, och kör de flesta låtarna vid flygeln eller gitarren. Några av de finstämda låtarna glimmar, som till exempel "Tribute to Tim Hardin". Den når över De Geerhallens stora yta, men framträdandet förstörs av att Dunger verkar obekväm och ofokuserad på scenen. Han till och med suckar när han presenterar låttitlarna. Det är svårt att njuta av att se någon som inte verkar önska annat än beta av låtlistan och äntligen sätta punkt för turnén.
I enda önskan från publiken, "I´d rather die", gör han spontant parodi på sig själv med överdrivna gester. Jag har svårt för att bestämma mig om det gränsar till publikförakt, ett kargt Piteåsätt att vara eller bara speglar hopplösheten i att reducerats till ett förband. Det var nog inte tanken.
För kvällen är Christian Kjellvanders.
Som vanligt kliver han in försynt, och ser lite ut som en farbror med manchesterbyxor, skjorta och kofta. Men som han griper tag. Lyfter taket. Ger svindel. Och får en att häpna över att konserten faktiskt pågick i tre timmar.
Inte heller Kjellvander är egentligen någon scenpersonlighet att snacka om. Den här gången var mellansnacket ännu fåordigare än på Kulturkammaren i våras. Det är märkligt, eftersom han ändå säger mycket tänkvärt i intervjuer.
På scenen är han istället djupt fokuserad och samspelt med femmannabandet Lazy Grace Frontier och Ebreliuskvartetten. Det räcker långt.
Sångerna från "Songs from a two-room chapel" är redan klassiker och mottogs med jubel och visslingar. Och han förvaltar sin låtskatt så väl, med sin behagligt varma röst och imponerande precisa passager.
Christian Kjellvander pendlar mellan känsliga viskningar och enormt tryck med larmande gitarrer. Det ger en fängslande dynamik och en laddad spänning mellan det intima och storslagna. Stämningen är andäktig på ett sätt som gör att nyanserna kommer till sin rätt. Vördnaden bryts bara när en radiostyrd pansarvagn kommer in på scenen och skjuter plastskott mot Kjellvander. Den sparkas bort, troligen i ett politiskt statement.
Låtar som "Portugal", "Broken Wheels", "Homeward Rolling Soldier" och avslutande "Oh Night", med långt dissonant gitarrvrål, är mäktiga att det skär i kroppen. Då är det bara att kapitulera för den där Malmöiten som skulle bli hotellportier i Florida.
Tack Gud att det inte blev så.
Så jobbar vi med nyheter