Kulturen tar inte sitt ansvar
Samantha Fox är det närmaste vi kommer en bild av Liza Minnelli i Cabaret, den överlägsna musikalen krönikören minns så väl och gärna. Foto: Scanpix
Foto:
2006 är valår. Då ska vi välja vilka som under nästa period ska plundra de fattiga och berika de rika, det som svensk politik numera tycks gå ut på.
Gästkrönikören
Här borde kulturarbetarna säga ifrån och ge folket röst. Men vad gör kulturarbetarna? Vart har det politiska kulturskapandet tagit vägen?
Det bästa jag sett av sånt är den amerikanska musikalen Cabaret, som riktade sej mot nazismen. Den fick sin sverigepremiär i Norrköping 1969 med Olle Johansson och Ruth Kasdan. Den såg jag inte, men häromdan hittade jag bland mina videorullar filmversionen med Liza Minelli som Sally och den fantastiske Joel Grey som Konferencieren.
Det är sällan jag känner att ett skådespel angår mej, men här finns en scen som skakar om mej ordentligt.
Det är på en uteservering i Berlin. En ariskt vacker yngling, blond, kortklippt, i ljus uniform, börjar sjunga stilla och lyriskt om natur, blommor och bin. Två unga män stämmer in. Sången får en refräng om en löftesrik framtid. Flera reser sej och sjunger med, en medelålders man, ett flickebarn, en kvinna. Sången ökar i intensitet, uniformerad ungdom stämmer in, alltfler röster blandas, medryckande, taktfast. Ynglingen sätter uniformsmössan på huvudet och höjer armen till hitlerhälsning. Det hela urartar till ett fascistiskt massmöte.
Jag var åtta år när Hitler kom till makten. Jag växte upp på Söder i Stockholm där antinazismen var självklar. Men vad skulle ha hänt om jag i stället vuxit upp i Tyskland? Jag skulle sannolikt ha hamnat i Hitlerjugend, gått och marscherat, eldats av deras medryckande sånger: Håll fanan högt och leden sammanslutna!
Den insikten är ohygglig. Vår hjälplöshet inför överhetens propaganda.
I filmen kommer Joel Greys ansikte in medan massmötets sång tonar bort. Han ler och nickar långsamt och tycks säga: Där ser ni! Se upp för faan! Nästa gång är det ni som sjunger med utan att tänka. Det gäller att i förväg se vart de mäktiga vill driva oss.
Att i förväg se!
Vad har vi nu för tecken i tiden? Moderaterna har vuxit. Det svenska parti som rymde de flesta nazisterna under hitlertiden och sa nej till alla välfärdsreformer under 1900-talet har blivit vårt näst största parti.
Det talar ännu lugnt och vackert - likt ynglingens sång i Cabaret. Det kallar sej vårt nya arbetarparti. Men se upp! Så lät det i Krupps och IG Farbens Tyskland också.
Moderaterna bör bekämpas med sin egen historia. Men de som borde bekämpa våra storföretags politiska gren håller just nu på att jaga småfolket. I arbetarrörelsens Sverige ska försäkringskassan inte längre hjälpa de behövande, den anställer i stället folk som ska jaga bidragsfuskare. Medan människor bollas mellan a-kassa och sjukkassa och hamnar hos fattigvården.
Som Widar Andersson påpekade i sin ledare den 15 december var ombuden på sossekongressen i höstas skeptiska mot tilltagande övervakning och kontroll av behövande. Folket är emot. Men överheten lyssnar inte till folket.
I nyheterna har ordet sparbeting blivit allt vanligare. Det ges sparbeting hit och dit. Vem som delar ut sparbetingen får man inte veta. Vem är det som hellre tar tio miljoner från folket än från Bonniers eller Fredrik Lundberg eller Skandiadirektörerna?
Är det staten? Vad är det för en stat vi i så fall håller på att få?
Nästa år kan det ta fart. Medan dagens kulturarbetare tiger får vi gå tillbaka till dom som sa ifrån. Lär av Cabaret. Att i förväg se!
Så jobbar vi med nyheter