Kultbandet lirrar för både vuxna och barn

Blå Häst är ett välbehövligt inslag i den Norrköpingska musikfloran. Med sin pysmysiga proggrock, hemvävd av blues, vardagsbetraktelser och spetsfundigheter, utgör de ett opretentiöst musikaliskt kraftpaket. Som havregrynsgröt på morgonkvisten, eller en mandelkubb till kaffet.
Det är lätt att charmas av dessa mer eller mindre hårbeprydda herrar som diktat rader som "jag vill bada naken i en sjö med Gudrun Schyman" eller "gammal kärlek rostar som en bakdörr till en Datsun". Några minuter över sju räknade Hasse Erikson i Håkan Hellström-randig tröja bakom trumsetet, in första låten och sedan bar det av genom kvällen.

Medelålder: 49,6 år
Större delen av publiken verkade vara ungefär jämnåriga med Blå Häst-medlemmarna som för kvällen hade beräknat sin medelålder till 49,6 år. De största entusiasterna återfanns såklart på bänkarna längst fram där det gungades med. Annars var publikresponsen rätt stillsam till en början. Blå Häst bjöd till i alla fall, skänkte bort disktrasor med sin logga på, skämtade i mellansnacket och spelade munspel så mustaschen fladdrade.
Ganska långt bak vid ett bord nära baren satt Per och Ann-Chatrin Hansson som var på gårdskonsert för andra gången. Igår hade de tagit med sonen, svärdottern och barnbarnet på middag med tillhörande konsert. Per Hansson gillade Blå Häst men ville inte kalla sig ett fan. Istället var det miljön, maten och den trevliga upplevelsen som lockade mest. Paret Hansson tyckte att det var synd att traditionen med konserter i Borgruinen försvunnit, men det här var ett bra alternativ.

Fortsättning?
Även arrangörerna verkade nöjda med kvällen. Rune Carlsson och Uffe Sjögren från Crescendo tyckte att samarrangemanget med museet och Allmän Kultur fungerat suveränt bra och hoppas på fortsättning även nästa år.Det verkar som att Norrköpingspubliken har fått ett nytt vattenhål att räkna med.
Nästa torsdag är säsongens sista Crescendogästspel på gården. Då blir det Kalbo-jazz med tenorsaxofonisten Nisse Sandström.