Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Kufen Burton lyckas inte här

Alice i underlandet  Filmstaden  Regi: Tim Burton  I rollerna: Mia Wasikowska, Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Crispin Glover, Anne Hathaway, Alan Rickman, Stephen Fry, Matt Lucas m fl  Betyg: 3 av 5 ,

Kultur och Nöje2010-03-05 03:00
Setareh Yousefi
Kufernas kuf, Tim Burton, har den här gången tagit sig an en välkänd hyllning till det ovanliga; "Alice i underlandet". Det börjar med att Alice pappa deklarerar att hon nog är en bit galen, men att alla de bästa är det. Snabbspolning några år framåt och vi möter en nästan vuxen Alice som hotas av ett arrangerat äktenskap. När Alice fallit ner i ett kaninhål i marken kommer vi in i den underbara fantasivärlden, där hon bland annat växer och krymper. Burton har sprutat in en hel del mening och syfte i berättelsen. Istället för att Alice ska upptäcka den här färgrika världen har hon under större delen av filmen ett syfte. Hon ska rädda riket från den Röda drottningen, och samtidigt finna sig själv och bejaka sin ovanliga natur. Det är här filmen är som bäst, i mittenpartiet, när vi tittare liksom Alice får upptäcka överflöden av sköna karaktärer. Johnny Depp lyckas att inte reprisera sig själv från "Kalle och chokladfabriken" och är faktiskt väldigt bra som en smått galen, godhjärtad hattmakare. Anne Hathaways Nigella Lawson-inspirerade Vita drottning är gudomligt ljuv och behaglig medan systern Röd drottning spelad av Helena Bonham Carter kommer så nära Bette Davis som någon gjort på länge. Birollerna är gjorda av en strålande grupp skådespelare, med Alan Rickmans varma basstämma i täten. Och Alice? Mia Wasikowska är kanske inte den Alice som finns i Carrolls bok men i Tim Burtons värld passar hon in ypperligt. Wasikowska gestaltar hjältinnan med allvar och tyngdkraft samtidigt som det går att skymta lagom tokighet i henne. Problemet med den här filmatiseringen är att ju längre den går desto mer liknar den "Sagan om ringen". Det blir mer och mer ensidigt med ett enda mål som leder till ett slagfält. "Alice i underlandet" blir nästan enbart en berättelse om gott och ont och förlorar därmed sin särprägel. Burton har också försökt sig på ett feministiskt budskap som inte ska föraktas. Men historien hade lika gärna kunnat bortse från all periferi i Alice liv. Vem bryr sig egentligen om vad som händer henne efteråt? Varför behövdes historien om det arrangerade äktenskapet?
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje