KRÖNIKA: Brittisk popscen i djup kris
När de nu är på gång med en uppföljare kan man konstatera att inte mycket hänt.
Inte med Travis och inte på det brittiska imperiets självgoda popscen.
Krisen är djupare än Marianergraven.
Kanske först ska påpeka att jag har ingenting emot Travis. Inte alls. Jag gillar Travis, tycker de gör trivsam musik med en melodikänsla som tilltalar mig och framför allt så tycker jag att de är väldigt sympatiska och trevliga gossar.
Men:
Deras hejdlösa framgångar med två år gamla "The Man Who" går en bit över skallen på mig. Inte för att det inte skulle vara säljbar musik, utanför att skottarna helt plötsligt fick försvara hela Storbritanniens färger ute i världen och för att musiken de spelade, den lite trevande och mjukt anslagna akustiska popen kom att få efterföljare tillräckligt för att man skulle börja snacka om en rörelse.
Ett mysband som skulle försvara Union Jacks färger med musik som var stöpt för dagradiosändningar mer än som nåt som kunde samla kidsen på det sätt pop och rock brukar göra och, vill jag mena, i mångt och mycket faktiskt också är till för.
Jag kan inte se det som annat än ett fattigdomsbevis.
<b>Pinsamma Radiohead</b>
Ytterligare ett tecken på den brittiska popens klena tillstånd är naturligtvis musikpressens sanslösa haussning av pinsamma Radiohead. Att Oxfordbandet också lyckats kränga en försvarlig mängd exemplar av sin påklistrade paranoia och neurotiska lyxångest till jänkarna är bara förvånande.
I dag kan man bara vila på minnen av det tidiga 1990-talet när Manchester var musikvärldens nav och alla dansade euforiskt till Stone Roses, Happy Mondays, Stereo MCs och Charlatans.
Under samma årtiondes andra hälft hette storheterna Suede, Blur och Oasis. De gjorde ett tag fantastiska skivor, men när skivornas kvalitet störtade dog hela scenen också.
Kanske är problemet inte så mycket brittiskt, som engelskt. De band som lyckats på senare år är ju faktiskt antingen skottar, walesare eller irländare...
Nåväl. Nu är i alla fall både Travis och Radiohead på gång med nya verk. De senare har jag inte hört ett ljud ifrån, medan en femspårssampler med de första, skvallrar om att de fortsätter hålla samma kurs som på storsäljaren "The Man Who".
Det är en form av skir vacker popmusik av den typ Echo & The Bunnymen en gång i tiden var världsmästare på. Visst, visst, visst. Jag gillar det. Men återigen:
Det är inget att luta hela det stora imperiets drömmar mot.
Det är inte Radiohead heller.
Jag väntar inte att ett nytt Clash ska knacka på dörren i morgon, men nåt måste hända.
Så jobbar vi med nyheter