Pappa läste en morgon av sjuttiotalet en annons i tidningen om att Stadsmuseet ställde ut Några av regalskeppet Vasas kanoner. Han tyckte att det var en fantastisk begivenhet, så en dunkel höstkväll fick mamma ta syrran och mig dit.
Själv hade pappa inte tid.
Ingen av oss hade tidigare varit på stadsmuseet, och det tog en bra stund innan vi hittade museets lilla skylt, på väggen av ett hus en liten bit från Skvallertorget, nedför Västgötegatan. Museet var betydligt mindre och oansenligt vid den tiden.
Mamma prövade försiktigt dörrhandtaget och dörren var öppen, så vi klev in i en liten vestibul. Snart dök det upp en leende gammal farbror, och han hälsade oss välkomna med överdriven servilitet. Han sa att han med glädje skulle guida oss genom utställningen. Till en början kände vi oss lite obekväma av hans nästan påträngande uppmärksamhet. Antingen var han överlycklig att ha besökare, eller också var han lika mot alla. Bristen på andra människor i rummen tydde ändå på det första, så han koncentrerade all sin uppmärksamhet på oss tre.
Han började visa oss runt i de ganska trånga lokalerna och berättade med yviga gester om det vi passerade. Det var en del gamla kartor och fotografier och enstaka stenyxor från Norrköping genom historien. Vi var ju där för kanonerna, men det kändes oartigt att propsa på att få se dom när nu den gamle mannen var snäll nog att visa oss runt.
Till slut kom vi till ett större rum och där var kanonerna, tre stycken stora bruna klumpar, överväxta av rost och fullständigt oanvändbara. Direkt kände jag besvikelsen rinna till. Jag såg att farbrorn tittade på mig. Min besvikelse var tydligen fullt synlig. Han tog tre steg mot mig och böjde sig.
”Vill du se något riktigt spännande?” nästan viskade han, ”Något mycket speciellt”. Jag såg mamma och syrran röra sig med ointresserade ansikten runt kanonerna, så jag svarade ja och följde efter honom. Han tog med mig till sitt kontor, och där, på skrivbordet stod det han ville visa.
I en glasmonter fanns ett långhårigt och pyttelitet människohuvud. Jag höll andan av anspänningen. Han berättade att det var ett krympt huvud från en sydamerikansk indian, att dom gjorde så när det var krig för att ha i sina bälten, för att visa hur farliga dom var.
Jag tänkte direkt på Rascar Capacs mumie i Tintin och de sju kristallkulorna, också han i glasmonter, flinande sedan århundraden. Men det här huvudet var verkligt, det hade suttit på en riktig människa. Läpparna och ögonen var hopsydda, men det kändes som att han skulle spärra upp ögonen och munnen och skrika rätt ut vilken sekund som helst.
”Vad tycker du om den?” frågade farbrorn, som visste precis vad en elvaåring ville se.
”Den är jättetuff” svarade jag, fortfarande stirrande och förstenad framför indianhuvudet.
Då kom mamma och syrran gående från de inre rummen. Långsamt bröts förtrollningen och det var dags att åka hem, med ett minne för livet.