Jag fortsätter min tur med spårvagnslinje två och lämnar Marielund bakom mig. Framför mig sitter det två kvinnor som för ett vänligt men intensivt samtal.
Vilket språk är det, undrar jag. Jag bestämmer mig för att det är romani. Jag undrar om de finns med i Skånepolisens register över romer? Och om de som inte har traditionella romiska kvinnokläder är mer eller mindre benägna att vara kriminella?
I Skånepolisens ögon?
Det är de där båda kvinnorna som Jimmie Åkesson vill utvisa, och de somalierna som gick på i Marielund. Hur skulle Jimmie gå till väga? Skulle han först samla ihop de som talar ett annat språk än svenska i ett stort läger? Men naturligtvis inte de som talar andra nordiska språk – nordbor är ju som vi, och inte andra som talar europeiska språk.
Ja inte rumänska eller albanska, kanske, dom är väl snudd på afrikaner i Åkessons vanföreställningar.
Snart rör sig spårvagnen in i kurvan mot Norra promenaden. Över Wallmans gamla gatukök ser jag Folkparken, med de nu nakna, fuktiga träden. Där inne ligger Lejongropen. Förr var det ju rockkonserter där om somrarna, och vi höll till där mest runt skiftet mellan 70- och 80-tal. Det var mycket folk som satt i slänterna runt scenen, och lokala band som lirade, men ibland också från andra ställen – som Gudibrallan från Stockholm. De fick inget gage, men efter giget gick det runt en Konsumkasse som publiken fick lägga pengar i, efter förmåga.
Sångaren sa att de behövde lite hjälp med pengar till Rosita.
Så, inga storstjärnor direkt, men roligt var det. Men det mesta var ju roligt när man var arton.
Spårvagnen rullar vidare nedför promenaden. Vi är framme vid rondellen vid polishuset. Förr låg ju Norr tull här, ja hållplatsen heter så fortfarande, trots att inget av det gamla finns kvar. Nu är det bara en färglös rondell-ö, med lite gräs och några spinkiga träd.
Här var det stora navet för Norrköpings lokaltrafik. Här låg också den berömda ”Tårtbiten”, en stor trekantig byggnad som hade en tjock pelare som fundament, I tårtbiten var en sambandscentral för buss- och spårvägstrafiken. I fundamentet var det en kiosk, och så fanns det stora glasskärmar som man kunde stå bakom om det var blåsigt.
Ja minns en morgon när jag och några kompisar stod och försökte värma oss bakom de där glasen. Tidigare hade vi haft en lussevaka hemma hos en tjej, ja det vill säga ett flöde av öl och vin genom hela natten. Men vid tre kom tjejens brorsa hem och slängde ut oss.
Nu hade vi stått i blåst, kyla och snöfall i tre timmar och väntat på att bli insläppta i Matteuskyrkan. Där skulle det bli luciafirande klockan sju. Dessutom var ciggen slut, och vi började vi bli ordentligt bakfulla. Vi var nästan medvetslösa när vi vacklade in i kyrkan. Usch nej, allting var nog inte roligt i den åldern.
Hu! Jag ryser till, medan spårvagnen rullar vidare.