Det har nu gått ett halvår sen min hustru Inga avled. Det känns som om det var i går. Man vänjer sej aldrig vid ensamheten. Jag lever i två världar, en på natten och en på dagen. På natten är vi fortfarande tillsammans. Vi reser, älskar och diskuterar. På dagen lider jag av min onda rygg, min åderdom och min ensamhet.
Jag försöker hålla igång, skriver bloggar och brev. Ibland får jag för mej att jag bör försöka hitta nya sätt att uttrycka känslor, minnen och önskningar. Jag kanske kunde skriva dikt, men hur gör man? Man tänker ut vad man vill säga, och så uttrycker man det i olika långa rader. Då kallas det dikt, även om det saknar både rytm och rim. Så här kanske:
Jag säger inte
Vi älskade varandra
i dessa sjuttio år
Jag säger inte
Vi älskade varandra
Jag säger
som hon själv en gång
uttryckte det
Vi stod ut med varandra
Så länge, så väldigt länge
Tänka sej, Vi stod ut
Vi stod ut med varandra,
älskade, grälade, försonades,
stod ut med varandra
i sjuttio år
Det vill jag kalla
kärlek!
Jaha, nu har jag skrivit en dikt. För det är väl en dikt? Det är ju olika långa rader. Jag behöver ju inte visa den för någon. Inte för någon som begriper sej på lyrik. Jag blir ju alltid bedrövad av negativa recensioner. Som min vän poeten Ove Klinthäll uttryckt det: Om Karlfeldt levat skulle han ha vänt sej i sin grav.
Hustru Inga skrev dikter i sin ungdom. När vi träffades på Marieborgs folkhögskola 1944 hade hon en anteckningsbok och när jag frågade vad hon skrev där svarade hon: Dikter. Men jag fick aldrig läsa dom. Och i hennes kvarlåtenskap finns inga anteckningsböcker med dikter.
Det är ganska jobbigt. Vi levde ihop i nästan sjuttio år. Hon läste och kritiserade allt jag skrev. Hon lärde känna mej utan och innan. Men när jag nu tänker tillbaka på hennes anteckningsbok med dikter känns det som om hon höll undan en bit av sej själv, ett stycke Inga som jag aldrig fick möta.
Vi gjorde allting tillsammans. Reste och jobbade, gav ut böcker med mina texter och hennes omslag och illustrationer. Otrohet förekom på båda håll, men inte mycket. Vi försonades alltid. Stod ut med varann.
Jag har högar med fotografier. Där står hon i halmhatt på Kuba och planterar kaffeplantor. Där klättrar hon upp på Kilimanjaro i Afrika med Suzanne Osten, där sitter hon på ett fik i Paris tillsammans med poeten Sonja Åkesson. Där står hon och målar på Ibiza. Där ligger hon på sjukhus, förlamad av polio som hon – med sin ilska och envishet – besegrade. Där står hon och spelar fiol, vilket hon måste sluta med när polion tagit precisionen ur fingrarna.
Vi levde tillsammans i nästan sjuttio år. Ändå höll hon undan en bit av sej själv som jag antagligen inte var värdig att möta. En spännande kvinna som jag saknar till förtvivlan.