Krönika: Rapport från yrvaken hyena
Orhan Pamuk säger att han lever sig in i alla sina litterära karaktärer (och dom är många) särskilt i de otrevliga. Eller kanske rentav vidriga för att förstå dem bättre. Utgångspunkten måste ju vara att man uppfattar sig själv som en god människa, jag är övertygad om att Pamuk är det, oftast har jag också trott att jag själv varit det. Allt oftare börjar jag undra.
Ett svar anmälde sig. Det är blodtörst. Det är hyenan bakom den hemstickade fasaden. Det är kort sagt djävulen som bär KappAhl.
Nu är det inte alls lika kul som hon bär Prada, (notera aktuell hänvsning till Flimmerfestivalen) det där superexklusiva som visar att man har stålar upp över öronen, men karaktären är lika slem. Min glädje är inte ren.
Här bör påpekas, att när man kommer ut så här ur en garderobstyp så ska ingen vara säker på att man inte har något mycket värre att dölja. Jämför flickorna med svartjobbande hemhjälpar. Det blir lite kokett och rart. Lätt tror man att man kan dölja hela lagret av biffar om man ger vargarna en liten köttbit.
Så alltså, när min egen skadeglädje, blodtörst, illvilja och hämndbegär känns av, så kanske det bara är en krusning, under alltihop finns så hemska saker så jag inte har ord för dom.
Hursomhelst som vi brukar säga, kul har det blivit med politiken. Folk svänger sig och ljuger, förklarar myndigt och pampaktigt och sen står dom med brallorna nere om så kallad fel fråga ställs eller om någon har grävt för djupt och närmat sig det slask i botten som väl varenda människa har. Och får ha, men roligt blir det bara när man försöker dölja det för offentligheten. Något som de flesta av oss vanliga inte behöver ha bekymmer med.
Persson å sin sida, visar ingen trevlig uppsyn just nu. Stor, säker, bred, sluggande, smygflinande, steppande, oj så han mår. Det är väl tacksammare att slå från underläge, det tror jag varje ringkämpe håller med om.
Pamuk är däremot en glädje att se. Han har drag av missionär, han har en uppgift. Han verkar inte rubbas av att han får några miljoner i knät, han kommer att fortsätta att berätta så att folk ser illdåd, strukturella orättvisor och nationella övergrepp. Det är jag övertygad om. Hans pris väcker tydligen starka känslor i både Turkiet och Armenien, men av delvis motsatt slag. (Turkiet anklagas ju för massmord på armenier.)
Efter att ha strävat med Den svarta boken utan vidare framgång, ska jag nu ta mig an Snö och någon mer. De verkar vara mer tillgängliga. En tröst är att armenier i allmänhet säger sig älska Pamuk, men nästan ingen har läst honom.
Sa dom på radion.
Men politiken då, idag vet man inte vem som sitter, vem som luras, vem som svettas eller vem som sticker en kniv i ryggen på nån.
Kanske är det så att det som är spännande inte ens handlar om politik. Det är nåt annat, nåt som skulle kunna vara en blandning av Raymond Chandler och Jackie Collins.
Och sånt läser man ju inte heller.
Skulle vara Chandler då.
Så jobbar vi med nyheter