När jag var liten fick mormor en kassettbandspelare i julklapp. Hon började spela in ”bitar” från melodiradion. Hon blev nästan besatt av att göra blandband.
En gång bad hon mig att sjunga in några julsånger. Jag måste erkänna att jag blev lite smickrad. Jag sjöng in massa låtar på ett gammalt kassettband. Jag gav det till mormor.
Några månader senare, skulle vi fira mormors födelsedag. Det var på Limmaregatan 5 och det skrålade av Pink Floyd i trapphuset. Vi ringde på, men hon hörde inte på grund av oljudet. Till slut öppnade hon och sprang in och stängde av bandspelaren.
– Det är Tomas som spelar orgel.
Vi häpnade. Det hör till saken att jag fått en elorgel efter mycket tjat. Det visade sig bli en besvikelse då jag inte alls lärde mig att spela på den, trots att en elorgelkurs bekostats. Min bror däremot använde den. Tomas var musikalisk.
Mormor stressade ut i köket till maten. Jag gick fram till bandspelaren och öppnade luckan. Kassetten var bekant. Det stod ”Malins julsånger” på A-sidan. På andra sidan stod det ” Pink Floyd”. Tomas och jag fnissade med skräckblandad förtjusning. I köket frågade mamma mormor om kassettbandet.
– Jag fick'et av Malin. På ena sidan är det något larv, men på andra sidan spelar Tomas elorgel. Gu va bra han är!
Mormor trodde att musiken var en inspelning av Tomas, klinkandes och sjungandes över en skranglig elorgel. Hon hade dessutom spelat upp hela The Dark Side of the Moon för kärringa Malmborg, som var hennes elaka granne. Malmborgskan hade motvilligt imponerats, och förmodligen harmats över att hon inte haft något att kontra med. Hon var säkert i färd med att iscensätta en hämnd på mormor.
Nu fick mamma i uppdrag att informera mormor om sanningen. Mormor gav sig inte i första taget. Hon härstammade från Småland och var envis som en åsna. Hon blev arg och upprepade att det var Tomas på bandet. Till slut gav vi upp. Det var ju ändå Mormors födelsedag. Min bror och jag var chockade och gav ifrån oss nervösa fnitter under hela middagen. Det var i och för sig inget ovanligt, ingen brydde sig nämnvärt.
Ungefär vid samma tid fick mormor överta en undulat.
Jag råkade vara hos henne en gång när det plötsligt kom en ”klämmig bit” på radion. Hon rusade upp, tryckte på rec-knappen och stod kvar andlöst, med pekfingret i luften. Undulaten skränade på undulaters vis.
– Schhhh! Hytte mormor.
– Schh! Putte började i protest skräna mer, samtidigt som han pickade argt på sin lilla spegel.
Jag försökte inflika i dragspelsmusiken, att radioinspelningar inte stördes av yttre ljud. Då vände hon sig istället mot mig med sitt pekfinger. Det var liksom ingen idé att förklara för mormor. Saker och ting var som hon uppfattade det. Lyckades jag förklara något som hon missuppfattat, blev hon arg och teg i tre dagar. Då lät man det hellre vara.
Det finns mycket att berätta om mormor. Hon är älskad och saknad.