Krönika av Ulf Olsson

Jag gillar att gå på loppis. Och att handla på loppis. Vid en snabb inventering så visar det sig att jag har sextiosju ägodelar som härstammar från mitt favoritloppis, Erikshjälpen vid Hagebygatan. Det rör sig om allt mellan några små prydnadsföremål till en soffgrupp. Jag har varit lite torsk på prydnadssaker ända sedan jag var barn, och som julklappar köpte jag såna åt dom som stod mig allra närmast.

Farmor stod mig förvisso mycket nära, men till henne köpte jag under ett par jular så kallade smörrullare, en grej som man kunde göra tjusiga smörkulor till bordsupplägget till lite finare middagar, som trettondagskåldolmarna. Jag var så förtjust i mitt kreativa tänkande så farmor faktiskt fick smörrullare tre jular i rad. Nu är ju smörrullare inget som slits ut direkt, så när farmor dog för tio år sedan visade det sig att hon hade två oöppnade förpackningar med smörrullare i en låda. Lite pinsamt kändes det, men ändå med en varm känsla i magen.

Älskade farmor, som tackade och kramades varje gång hon fick sin nya smörrullare.

Idag hittade jag en likadan rullare på Erikshjälpen, och jag fick direkt lust att köpa den. Trots att jag ärvde en efter farmor, en som ligger i sin originalförpackning i en låda där hemma.

Nu är jag absolut ingen man som köper en massa prydnadsföremål. Numera har jag genomskådat prydnadssakens förgängliga idé. Men jag har köpt en liten hundfigur från Kina på Erikshjälpen. Den står på köksfläkten och det händer faktiskt att jag säger några kärleksfulla ord till den brandgula, kinesiska vovven.

Sedan har jag tre små fina tavlor, och ett par snygga vaser, någon ljusstake.

Sånt räknas väl ändå som bruksföremål?

Nu kom jag ihåg alla böcker som jag har köpt där genom åren. Dom glömde jag att räkna. Tillsammans med andra loppisböcker är det säkert hundra. Jag har fyndat på böcker på olika loppis genom åren att jag nästan ryser när jag tänker på det: Sylvia Plaths dikter, Norman Mailers Marilyn Monroebiografi, Truman Capotes Med kallt blod, En komplett Alexandriakvarteten av Lawrence Durrell, och så vidare. Men nu har jag slutat att köpa böcker på loppis, det blir för många. Därför får jag låta bli att kolla in böckerna, annars hittar jag alltid någon jag bara måste köpa, om inte till mig själv så till barnen eller min fästmö.

Vid min loppisrunda idag dinglade det en plötsligt en skitsnygg lampa framför, som någon sorts pigg orangebrun vålnad från sjuttiotalet. Trehundra spänn! Jo då, dom har börjat att suga i med priserna när det gäller retrogrejer. Sånt är poppis. På loppis.

Jag hittade också en fin burk till min samling. Nu mera är jag torsk på plastburkar från 70-talet, med olika färger på locken. Ja det är retro, men de är fina och har en lugnande effekt på mig.

Kanske finns det ett tolvstegsprogram för loppisberoende?