Kris i kreativiteten
Foto: Fotograf saknas!
Spann Astrid genast vidare på nya fantastiska historier eller roade hon sig några månader med att hitta på roliga namn till nästa bok utan att skriva en rad?
Vad jag vill veta är: var de kreativa hela tiden? Hoppade de från projekt till projekt utan att ens stanna upp och andas?
Sedan jag blev klar med min nya bok för ganska många månader sedan har jag nämligen knappast skrivit en rad av värde.
Nu ska jag inte jämföra mig med ovan nämnda storheter. De är ju döda. Det är inte jag. Men de senaste månaderna har vi ändå presterat ungefär lika mycket av kulturellt värde.
Visst, visst, jag har skrivit några dagboksinlägg och någon krönika. Båda sakerna är kul att syssla med och allt, men det är inte tillräckligt.
När jag som bäst höll på att slita med uppföljaren till En skejtares dagbok hade jag tre miljarder romanprojekt i huvudet, det ena bättre än det andra. Jag längtade så att sätta tänderna i något av dem. Det spelade ingen roll vilket för var och en var en potentiell bestseller.
Jag funderade ut intrig efter intrig och det kändes som att jag aldrig skulle bli klar med bokjäkeln jag för tillfället höll på med.
Så kom dagen då allt var färdigt. Hurra! Nu var det bara att sätta igång med de tre miljarderna nya romanprojekten. Bara att välja och vraka.
Jag spenderade nästkommande två månader med att inte så mycket välja, utan mer vraka bland idéerna. Det är ingen lätt sak att välja mellan så många fantastiska uppslag.
Jag gjorde mig ingen brådska för jag visste att när jag väl valt något, skulle den boken mer eller mindre skriva sig själv.
Semestern närmade sig. Jag hade bestämt mig för att spendera den på landet. Det enda som oroade mig var bristen på dator. Kollegieblock i all ära, men har man vant sig vid tangentbord går man inte riktigt igång på kulspetspenna.
Det gav mig tillräcklig anledning att beställa en bärbar dator för cirka 19.000 svenska rikdsdaler.
När den levererades till mig smekte jag den över höljet och ställde mig i givakt. Jag sa till mig själv "Andreas, nu har du en fin dator framför dig. Den glänser och har roliga ljud när man trycker på knapparna. Men det var inte därför vi köpte den. Semestern är här nu. Se inte så mycket fram mot sol och bad, utan mer tio skönlitterära sidor om dagen och inte ett kommatecken mindre än det. FÖRSTÅTT?"
Jag lastade in hund och dator i bilen och försvann ut mot det östgötska låglandet, mot slätten, mot böljande sädesfält och mot skogar gröna som den bästa wunderbaum. Semester!
När jag kom fram placerade jag datorn på altanen och slängde ett ben till hunden. "Husse måste jobba."
Datorn var verkligen fin. Den hade aluminiumhölje. Den lät roligt när man slog på den. Den kunde surfa utan sladdar. Den hade allt. Förmodligen kunde den gå ut med hunden åt mig också, men just det kommandot har jag inte lärt mig än.
Det enda den inte verkade kunna, var att skriva litteratur.
Hur jag än satt och tittade på den kom det knappt fram en enda mening av värde.
Jag skyller på sommaren.
När jag hade semester höll sig termometern alltid kring 30-strecket. Jag satt alltså mest och flämtade på altanen och kollade på datorn som inte skrev.
Dagarna gick.
Ibland ringde jag min vän Konstnären.
- Tjena, sa jag. Hur går det med kreativiteten?
- Jorå, sa han. Gjorde tre tavlor igår och ska göra två till innan kvällen. Allt som allt har jag gjort 28 sedan du åkte.
- Inte mer, skrek jag. Då ska jag inte uppehålla dig. Själv kunde jag unna mig några minuters rast men du måste visst jobba.
Solen blänkte på aluminiumhöljet och visst skrev jag väl i alla fall några rader, på tre veckor. Skulle man dela upp det skulle det kanske bli 0.03 ord per dag.
Men det var ju semester, tröstade jag mig med när jag åter packade in hund och dator i bilen. Man ska ta det lugnt på semestern.
Nu har jag jobbat i en månad och allt jag skrivit är två krönikor, på cirka två A 4-sidor. Slår man ut det är det kanske 2,3 ord per dag. Det är kanske inte mycket men det är åtminstone mer än vad Steinbeck och Lindgren presterat den senaste månaden.
Så jobbar vi med nyheter