Krig i det sårade hjärtat
Krig hela tiden av Marcus BirroRegi: Ann-Christine MagnussonMusik: Stry Terrarie, Olle LjungströmVideoinstallation: Pelle WichmannI rollerna Tobias Almborg, Niclas Angerborn. På film Åsa Bergström, som röst Göran Ragnerstam.Prod. Teater Cayenne, Västgötegatan 13
Niclas Angerborn och Tobias Almborg gör aktuell men också evig teater på Västgötegatan 13. Foto: Pelle Wichmann
Foto:
Finns det någon möjlighet att välja själv?
Vem kan svara, hur ska man få reda på svaret, vem vet?
Den enda fråga som är viktig.
Kanske kan en lösning skymta när svärtan tar över, men så säger hon, Tobias, jag vill inte längre.
Och han då, storebror, han säger att han ljög. Han ägde inte heller hemligheten, han som övergav, och förresten - är det han som säger det?
Marcus Birro sliter i livets bojor, han rasar över förutsättningarna, han sliter efter mening och vrålar, varför han, varför den där sönderslagne grannpojken, varför a-lagarna och varför allt orimligt obegripligt fjanteri. Det går ju inte längre att hitta det egna, det mesta är redan sagt, använt, utslitet. Allt är citat.
Ramen har sin egen romantik, rivningskåk, slumlya. En vägrare. Kyrkogårdsarbetaren som kanske fått för mycket, eller inte alls, kanske är han mest ung och han vet det och så är också det ett lidande.
Det var ju bra när han kände sig vuxen, värdig och viktig? Nej, sluta blöda, säger storebror.
Men blödandet i par med allt det där hatet, det måtte kväva.
Kriget finns där i bröstet, isen, det är vackra ord som stämmer med Stry Terraries musik som kommer i korta hetsiga sjok, Olle Ljungströms mer mjuka stämma ligger bi och de buckliga konservburkarna kompar.
Ok, vi hajar ångesten men ibland måste vi skratta och det är när det absurda blottas och när orden spelar spratt - vadå, 30 är väl ingen ålder - vad är det då?
Den stora fasan är ändå att drabbas av förnöjsamheten, att sitta där med ölmage och dubbelhakor och tycka att sossarna inte är så tokiga i alla fall... Men också tröttheten på alla dessa engagerade, från höger till vänster, alla som vill så mycket med våra liv, lev så här så och blablabla. Ibland slår författaren huvet på spiken. Han har inga recept, han ger sin beskrivning. Kanske känner sig någon mindre ensam.
Det räcker långt att skratta åt, den närvarande döden att något gråta åt och den äkta tonen av ung vanmakt att oändligt lida med. Man kan ju inte bura in varenda jävel...
Där är lågan, där är plågan nära och ännu alla viktiga frågor levande.
Hantverket är bra, regin ser till rörelse och livligt tempo, Tobias Almborg är nervig så det känns i rummet, hans motspelare Niclas Angerborn, Sebastian, just så lättsam och kanske lite grund som behövs för att vara studsvägg. Författaren, häcklad och avundad. Hatälskad.
Birro har önskat sig "alla sorters" människor i den kommande publiken.
Krig hela tiden vänder sig till de som ännu frågar sig vad som är meningen med vårt sätt att leva, till de som vill lyssna. Andra kanske kan minnas hur det var då frågorna ännu fanns?
Utan att avslöja för mycket, vågar man ändå säga att det finns ett ljus, till sist i den här historien. Ett hopp om frisk luft och ett positivt val
Men om fönstret ska öppnas och nästa steg tas, det får man bestämma själv.
Det räcker bra som god teater.
Så jobbar vi med nyheter