Regina Lund var först ut på scenen. ”Har man ett extra paraply får man gärna dela med sig av det – och vill man ha någon i knät så får man gärna ha det”, inleder hon i regnet.
Sedan håller hon ett idealistiskt tal som känns igen från hennes Facebook. Det är fullt av tro. Tro på människan, mångfalden och kärleken.
Lund tror på ett ”transformativt universum” och sjunger vackert i samklang med den våta naturen: Water Me. Också musikern Ronnie Åström är med på ett hörn.
Inte lika andligt är det när Stefan Sundström – för min 90-talsgeneration känd som den småtokiga musikläraren i TV-serien Eva & Adam – nästintill vrålar fram: ”Du om någon borde fatta att dom feta åren är förbi”. Han sjunger kraftfullt om bulimi och ”ynklig dementi”, varvat med oljeanekdoter från sin tid i Norge.
Textraderna ”Har man tagit fan i båten får man ro honom i land” och ”Faller en, faller alla” går med lätthet att koppla till klimatsituationen.
”Tack för att ni stöttar vår planet!” utropade också Lund till publiken. Drivvedsfolket ger sedan ett riktigt humörlyft. Vilket drag! Norrköpingskillarnas energi smittar av sig på publiken, som en efter en rör sig närmare scenen.
”Sparka mig där bak, det kallas lyckospark” är karakteristiska ord för hela soundet. Poprocken är nämligen hård, men sprudlande. Till och med en äldre, gråhårig man joinar den diggande och ständigt växande unga skaran av entusiastiska studsare.
Vid klimatkvällens slut känner jag mig ändå lite snopen. Drivvedsfolket har inte spelat den av sina tophits som jag gillar bäst: Ta sats. Det hade jag faktiskt väntat mig.