Konsten i Östergötland går i terapi
Norrköpings Konstmuseum Mönstring II Östgöta Konstförening
Thomas Edetun har spritt sina verk över en stor vägg, kallar det Potpurri (som bl.a. betyder "lite av varje".
Foto:
I utställningen Mönstring II som nu pågår på Konstmuseet, finner vi allt - alla sorters konstnärliga tekniker, spridda åldrar, väl balans könsmässigt och med alla skillnader i förhållningssätt till sig själva, publiken och vad man vill åstadkomma.
Och åtminstone hälften drar in terapiämnet i sina verk.
Mest sökande i sina intentioner lät eleven vid konsthögskolan, Ida Selbing, ursprungligen Linköping, som med sin lilla kammare har byggt ett rum där hon resonerar om en sorts rörelse, om vad kunskap är, om något som pågår mellan A och B. Minsta vibration.
Därifrån till den konstnär som hävdar att det är modigt att måla stilleben. Och det är det nog, av honom, Jonas Hellström.
Rena terapin visar konstnärsgruppen gutengut. Känd i konstkretsar som ett "pojkband", under flera år har de arbetat med olika projekt som ställer frågor om konst och liv. Nyligen ledde det nära samarbetet till split och raskt tog man kontakt med em psykolog, Mats Olsson, och talade i två timmar om sina problem. Och gjorde en installation om det ögonblicket. Det verkar som att det öppnade vägar för medlemmarna, Mattias Åkesson, Marius Amdam, Kim Nilssen och Henrik Placht.
Två timmars samtal och, enligt gruppens norske medlem, Henrik, kan man så gå vidare. Installationen visar samtalsbordet, fem flaskor mineralvatten, sex stora ark skrivtext, fem stolar med hörlurar som ger nio minuters introduktion till det följande samtalet.
"Hit me baby one more time". Är titeln.
Är det konst? Jo, menar Henrik, eftersom vi lämnar ut oss, själva situationen gör att det blir konst.
Lyssna på band i lurar och se filmsekvenser på video - publiken kan inte gå och sortera bland bilder som tidigare. Nu tvingas vi till aktivt deltagande. Och borde ägna timmar åt en utställning av det här slaget.
- Vi ska inte bara konsumera, vi ska agera, bli deltagare, säger Martin Etherton Friberg och visar sin till synes enkla installation: en äkta matta, textlappar som ska läsas högt, en stor och en rad små målningar. Motiven är en skog, en väg, ett tält, ett hus. Det är en härligt absurd situation som verkar fungera, åtminstone på pressvisningen då dialogen framfördes... "jag är din situation" börjar det. Prova! Våga! menar konstnären.
Sorgesamt dött, instängt och hopplöst är det i Thomas Edetuns Potpurri där den känsloladdade medicinkapseln återkommer. Små målade bilder är som kalla fönster i en lika kylig värld.
Kicki Stenström är också terapeutisk. Divanen är klädd i fuskpäls, vickar lite med ett stödben, ovanför svävar, kanske, själva bollplanket, möjligen i människofigur. Mjukt, mulligt, mysigt och skrämmande. Det ska handla om kommunikation eller om det omöjliga i en sådan situation. En divan av samma typ men i klarrött lack finns en tid i skulpturparken.
Numera är det kanske bara äldre konstnärer som sysslar med plangeometri och de gudomliga förhållanden som alltid bjuder nya upplevelser. Peter Freudenthal är med i detta sammanhang, i sina två bilder talar han om ett barndomsminne från Norrköping, om bomullsväveriet och tuppen som vindflöjel. Jo, nog är det en bred utställning! Östgöta konstförening som är inbjudare till Mönstring II kallar den gränsöverskridande.
Fia-Stina Sandlund roar sig med att märka två av Konstmuseets mest exklusiva nummer, den sovande gossen och det sjungande trädet. Mot dem ställs Konstnärsklubben, ännu i vår tid endast öppen för manliga konstnärer, fungerande som loge. I verket är det mycket prat, många texter att lyssna igenom, åter en video att se, svenskt i hörlurar och textat på engelska. Självklar feministisk indignation - det var Fia-Stina som bröt in i Miss Sverige-tävlingen med orden "gubbslem" och störde ceremonin.
Hållplats i entrén hör också till det som museiintendenten säger "det här är konst". Konstnärsgruppen visar en stor länskarta, (starkt publikdragande) en bit väg, bilder från "mellanrum", mellan det offentliga och det "fria" eller det privata. Intervjuer med politiker ska avlyssnas och gruppen arbetar konkret med en infart till Åtvidaberg, den ska vara färdig nästa år.
Konst för att konstnärerna säger det. Så kan det vara.
En jämförelsevis mer traditionell upplevelse bjuder däremot Stina Opitz med sina spretiga föremål som utgår från det trygga soffstödet, från det vi ser - eller kanske tror oss se - världen. Naturligtvis är det lika fragmentariskt som Opitz samling föremål, Här finns en protest mot falsk närhet och delaktighet, men hållet i lättsam ton. "Nästan hemma" heter det.
Britta Johanson har broderat bilder och frågar om det är äkta eller kopior, Olle Schmidt målar av kända verk och knorrar till dem så man måste titta en gång till - inte brukar väl Fiskargubbens pipa bolma så förskräckligt eller de där gamla bygdemåleriet ha så klatschiga detaljer? Halvfabrikat, kallar konstnären sina bilder; Half mades. Det låter sig göras någon gång, risk finns för slitet manér.
Så jobbar vi med nyheter