Konsten att lära sig leva i ett kaos

Ser en ruggig dokumentär på TV. Den handlar om en man som drömmer om att bygga ett hus alldeles själv.
Den här mannen har tur för han har en fru som ställer upp på hans dröm. Under tiden mannen bygger huset bor familjen i en husvagn. Med tre små barn. Jag tittar och fascineras. Det finns alltså någon som bor i större kaos än jag själv. Underbart.
Själv har jag nästan vant mig vid att inte ha några köksluckor. Det är himla praktiskt. Fast inte så hygieniskt förstås. Och att tvätta sig över badkaret istället för tvättstället börjar kännas helt naturligt. Det där stora hålet i väggen i hallen, ja lite onödigt var det väl att slå upp det. Men där går rören och vi var ju tvungna att se om det var där det läckte när det började forsa vatten i hallen.
Jag blir inte längre kräkfärdig varje gång jag tittar på de gröna och rosa väggarna i hallen och dotterns rum. Istället har jag blivit en visionär som ser väggarna som de kommer att se ut. I framtiden. Någon gång.
De där stora gliporna mellan väggen och dörren på gästtoan är spännande varje gång det kommer gäster. Och visst är det väl kul att dottern har kunnat skriva och måla på hela väggarna i sitt rum. Eftersom det ändå ska göras om.
Lite dumt var det ju att jag började riva ner tapeterna och masoniten som täckte den fina, nåja, träsponten i trappan. När jag nu inte fullföljde hela rivningen. Men då syns det ju i alla fall att det ska bort. Så småningom. När jag har kommit dit.
Vardagsrummet är i alla fall helt klart. Nästan. Det är bara taklisten som fattas. Men det är ju för att kakelugnens krona ska monteras ner. Och för att rören från den nya toan ska gå ner där. Så då är det liksom ingen idé att sätta upp den. Dessutom måste den ju målas först. Och på tal om målning. Golvlisten är visst bara grundmålad. Men den ska jag också måla klart. Snart.
Sonens rum blev färdigt förra helgen. Med nybyggd takkupa. Det blev verkligen kanonfint. Visst var det värt att vänta i nio månader på det. Sonen tror knappt det är sant att det äntligen är klart. Och ja, visst ja. Det är det visst inte riktigt. Men det är bara elementet som ska målas. Det är snart gjort.
Frun i husvagnsdokumentären utvecklas under byggets gång. Hon börjar inse att det materiella egentligen är helt oviktigt i livet.
Och jag förstår plötsligt hur karaktärsdanande det är att bo på en byggarbetsplats. Jag kommer att bli en bättre människa. Förutsatt att jag inte blir helt galen först förstås.