Konst för vem var hur och varför
Hur är konst? När blir det konst? Det var en variant på den eviga frågan om vad konst kan vara och som ställdes av Elin Wikström igår när eleverna på Norrköpings konstskola arrangerade seminarium om offentlig konst.
Peter Johansson och Elin Wikström, ett par av landets unga, provocerande och högst ifrågasättande konstnärer som debatterade offentlig konst i Norrköping igår. FOTO: ANITA KJELLBERG
Foto:
Peter Johansson kanske är mest känd för sina skivade dalahästar som placerats i en köttdisk (och sålts där!) och för sin flotte "Little Sweden" i tyska Münster där han lät skådespelare leva som skinheads inför öppen ridå på vattnet. Den önskade debatten om nynazism fungerade där, men inte alls i Sverige där det kom att handla om själva företaget och konstnärens sätt att arbeta.
Alltså, två konstnärer som på slagkraftiga sätt diskuterar konsten i samhället. De provocerar, visserligen på olika sätt, men rör om och gestaltar frågor och ser till att det händer saker.
Peter Johansson visade bland annat sitt hembygdsmuseum i Nässjö som gjorts för att välkomna alla nya svenskar, ett glatt färgsprakande bygge. En ny typ av bastu som uppkäftigt nog förevisades i Finland. Fotot på Dalahästen som refuserades av Televerkets katalogavdelning, osv.
Elin Wikström beskrev sitt varuhusprojekt och visade hur det offentliga rummet förändrats, hur det gamla torget hade blivit privat anläggning framför ett palats. Sa att hon ville dokumentera det "ofotograferbara".
Så brände det till. Offentlig konst handlar om pengar och utrymme, kulturnämndens ordförande slängde in orden elit och vanligt folk - vilket stötte Elin Wikström ordentligt. Stadsträdgårdsmästare Lars Hågbrant undrade om det verkligen var konst de här konstnärerna höll på med eller om det handlade mest om sociala experiment och han försvarade ett "normalitetsbegrepp".
Bo Sylvan var debattledare som ordförande i Kifin. Han tog upp frågan om monument, om hur tiden för hjälteporträtt är förbi, om det utvidgade konstbegreppet och han frågade om det behövs monument för gemensamma minnen. Att uppdrag att "smycka" ett tomt utrymme inte heller hör till vår tid.
Stadsarkitekten Bengt Johansson kom också in på ekonomiska ramar, sa att makten inte fanns hos tjänstemännen utan hos politikerna som bestämmer.
Karl Magnus Peurell vågade sig på en beskrivning av hur människor reagerar på en stadsvandring när man kommer till Svennungsons skorsten, och hur det kan gälla att besvara de elementära frågorna om pris, teknik och funktion.
- Om du inte kan förklara konsten tycker jag du ska sluta visa den, tyckte Elin Wikström.
Som någon olja på de vågorna undrade Marianne Hultman, intendent på Konstmuseet, varför måste man nödvändigtvis förstå allting så snart det handlar om konst när det finns så väldigt mycket annat i samhället som man aldrig förstår.
Konstnären Bo Olls påminde om det viktiga att låta den offentliga konsten växa in och vara till för de människor som bor där.
I den innehållrika debatten - som också handlade om varumärken, om yta/innehåll, om pedagogik på flera plan, om demokratiska processer, om sätt att leva, om marknadsföring och allsköns upplevelser där inte minst Walllenbergmonumentet av Kirsten Ortwed i Stockholm användes som jämförelse, deltog nästan ingen allmänhet - det var ju ett dagtidsseminarium - men inte heller särskilt många elever från konstskolan.
Så jobbar vi med nyheter